Det blev inte mycket mer än en kort politisk haiku från partisekreteraren Carin Jämtin när hon klev ut framför medieuppbådet på Sveavägen i Stockholm. Ärligt talat tyckte jag det var litet roligt - man riktigt hörde snopenheten implodera bland de församlade. Och partiordföranden själv försvann i vinterskymningen, som en kung i exil i sitt eget land, hem till Oskarshamn för att vila ut.
Håkan Juholt sitter kvar - hur länge till vet ingen. Allt beror på hur vädret blir i medielandskapet framöver. Så illa ställt är det faktiskt med den politiska och demokratiska offentligheten just nu.
Men det är naturligtvis illa ställt också med det socialdemokratiska partiet. Carin Jämtin sa inte mycket på sin presskonferens. Men hon sa en viktig sak: att hennes parti åter måste bli det statsbärande parti det en gång har varit. Och kanske är det i slutändan där problemet ligger. Jag tror inte längre att det kommer att finnas några statsbärande partier. Tankevärlden hos många socialdemokrater, däri inräknat dem som sitter i Verkställande utskottet, är i den meningen antagligen fast i svunna, fornstora dagar. Ett parti med en alltför grandios självsyn får problem och det har socialdemokratin.
Men hela väljarkåren sitter omedvetet fast i den där grandiosa synen på partiet: Att det liksom är något mer än bara ett parti, att det är den demokratiska kroppen förverkligad. Även medierna har den synen och det är bland annat därför som det prestigemässigt är så mycket mer värt att fälla en s-ordförande än något annat.
Och kan ett parti som har som syfte att bli statsbärande verkligen bli samhällskritiskt? Nej. Men det är just det som socialdemokraterna måste bli i en borgerlig era.
Ännu en Juholtdag förflöt under fredagen. Ännu en dag gick när landets borgerliga makthavare - den ekonomiska eliten, den mediala eliten och den politiska eliten - klarade sig undan all kritik och granskning.
Göran Greider
