På denna ledarsida har framförts att Socialdemokraterna har sin självbild att kämpa mot. (Själv-)Bilden av partiet som stort, starkt och mäktigt och nästan alltid lett av politiskt kraftfulla (stats-)män sitter djupt.
Det gör denna bild även hos allmänheten, även om den är på väg att försvagas. Och bilden sitter inte minst hos medierna och dess chefer.

Att granska S och dess ledare är naturligt för dem. De är ju de mäktiga, ja mäktigast eftersom det har de alltid varit.
Men tiderna har förändrats. S som hade 260 000 medlemmar 1992 har nu bara 100 000 medlemmar.
Och den fackliga grenen av arbetarrörelsen, LO, har också försvagats. I medlemmar har LO minskat med 800 000 på 20 år till 1,5 miljon nu.
Ja, alla de organisationer som sågs som en del av den breda, röda arbetarrörelsen har försvagats eller kopplats loss mer eller mindre: ABF, Konsum, Folkets Hus, Fonus och så vidare.
Och S-valresultaten 2010 blev bara drygt 30 procent. Borgerliga opinionsbildare vill måla ut S som än mer försvagat än partiet är. Men S är ännu landets största parti.
S har 32 procent av riksdagens mandat, fick 32,3 procent i kommunalvalet, leder tre av fyra landsting och har mest medlemmar av alla partier.
S är därmed fortfarande ett stort parti, men inte lika stort som förr. Detta parti står nu, efter Håkan Juholts avgång, utan partiordförande. Partisekreteraren Carin Jämtin har gått in och leder partiet under en (övergångs-)period.
Hon meddelade i går att verkställande utskottet (vu), med tolv personer, som möttes i går tar paus. Men vu har beslutat att de ska lägga ett förslag till process för utnämning av ny ledare till ett möte som partistyrelsen, med drygt 30 personer, ska ha på fredag.
Det är två huvudalternativ till process. Man kan kalla dem en kort eller en lång.
I den korta utses en tillfällig partiledare av partistyrelsen, på förslag av vu. Det sker snabbt, kanske redan på fredag. En partiledare utses sedan på en extra kongress om cirka ett halvår eller på den ordinarie kongressen i april 2013.
Fördelen med detta är att partiet får en ledare och slipper stå ledarlöst. Nackdelen är att tillfälliga ledaren utses över huvudet på de flesta S-anhängare.
I den långa processen fortsätter Jämtin leda partiet och de talespersoner som finns på olika områden sköter sakpolitiken: Tommy Waidelich ekonomin, Mikael Damberg skolfrågor, Peter Hultqvist försvarsfrågor och så vidare.
Kandidater får anmäla sitt intresse till en valberedning som får presentera ett antal huvudkandidater, exempelvis fyra, för medlemmarna att rösta på, i medlemsomröstning eller via ombud på en kongress förr eller senare.
Socialdemokraterna har ett problem i det att dess ledare bör sitta i riksdagen. De flesta av de personer som det spekuleras om gör inte det.
En tillfällig ledare måste sitta i riksdagen. Då finns bara ett fåtal av de 112 S-ledamöterna att välja på. Närmast ligger de knappt tio som är talespersoner och några till.
De är Waidelich, Damberg, Hultqvist, Veronica Palm, Ylva Johansson och någon till. Till det kan sådana som Sven Erik Österberg, Thomas Östros, Leif Pagrotsky och Morgan Johansson läggas.
Även den ledare som ska väljas på en kongress, i år eller våren 2013, bör sitta i riksdagen. Kravet kan mildras om ledaren väljs i april 2013 för då återstår bara drygt ett år till valet. Särskilt om det är en ganska känd person som det är fråga om, exempelvis Thomas Bodström, Margot Wallström eller Pär Nuder.
Några externa namn som det också talas om är Anders Sundström, Wanja Lundby Wedin och Stefan Löfvén. Carin Jämtin sitter för övrigt inte heller i riksdagen.
I linje med den hittills rådande partikulturen i S att säga nej på frågan om man kandiderar som partiledare har nästan alla de nämnda personerna, i och utanför riksdagen, sagt nej. Två av dem som på seneftermiddagen i går inte sagt nej är Thomas Östros och Lena Sommestad.
Sommestad sitter inte i riksdagen, men kan ta en plats där om någon av de tre S-ledamöterna från hennes valkrets lämnar sin plats. En av dem är Östros, som nog inte lämnar sin plats om han vill bli partiledare.
Många talar sig varm för en så kallad öppen process att välja partiledare. Exakt vad som menas med det är det olika bud om eller otydligt.
I teorin är en så öppen process som möjligt bra. Men det är tveksamt om S kan ha det redan nu.
Trycket är även stort att en tillfällig ledare utses eller att Jämtin leder partiet några månader ihop med talespersonerna (Waidelich med flera). Detta tryck kommer inte minst utifrån, med europaktbeslut och annat samt frågor som ska avgöras i riksdagen, lagda av regeringen som S måste opponera mot.
S måste även tänka mer på hur en öppen process ska se ut. Hur många slutkandidater ska ett val stå mellan: två, tre eller fyra? Ska medlemmar eller ombud på en kongress rösta om ny ledare?
S borde även diskutera vilken politik partiet ska ha. Det finns många problem i samhället, och flera av dem har ökat med den borgerliga regeringen, exempelvis barnfattigdomen.
Att först debattera vilken politik S ska ha och sedan utse ny partiledare för perioden 2013 och framåt är en rimligare tågordning än att först utse ledare och sedan den politik som ledaren ska företräda.
Risken för S är att vem än partiet väljer som ledare når inte den personen upp till de högt ställda kraven i idealbilden på en S-ledare.
Nu har dessutom borgerligheten regerat i 5,5 år och S bör ha en ledare som någorlunda kan mäta sig med moderatledaren som är statsminister.
Den som ska utmana statsministern har det inte lätt. Det går att rida på en våg av att vara fräsch, hoppingivande utmanare mot en självtillräcklig statsminister som suttit (för) länge. Det gjorde Fredrik Reinfeldt 2006. Men S får svårare att göra det 2014.
Sittande, förtroendeingivande, ansvarsfulla statsministern har alltid ett försprång, särskilt om den är borgerlig. S får, oavsett vem som blir partiledare, svårt att rå på det
 
Robert Sundberg