Nog tog han avsked med bravur – på ett anonymt köpcentrum i hemorten Oskarshamn.
Kanske kände Håkan Juholt en viss tillfredsställelse i att tvinga ut journalistkåren till lilla Oskarshamn – den landsort som så starkt föraktas i den mediala offentligheten.
Det var medierna som fällde honom. Det var inte bara medierna, men det är när allt kommer omkring den avgörande förklaringen.
Visst gjorde han sina misstag, ja, men de blåstes upp till orimliga proportioner på braskande löpsedlar och i tusentals föraktfulla ledarstick. Och visst hade han en hart när omöjlig uppgift att leda ett parti där sprickorna längs höger-vänsterskalan är så starka – ja, men medierna var de som gav vapnen till de interna krypskyttarna.
Kanske blev Håkan Juholt den siste utpräglade folkrörelsepolitikern i ledningen för det socialdemokratiska partiet – i en tid när folkrörelserna är försvagade. Och att leda ett parti med en så grandios självbild som socialdemokratin är närapå en omöjlighet:
Medierna är som hökar, men inte bara det:
Väljarna förväntar sig en Messias. Och då är korsfästelsen alltid nära.
Men någon ärlig chans fick han inte. Det gör mig förbannad. Mina förhoppningar på en medial självreflexion är dock svaga: Så som det varit länge kommer det, tyvärr, att fortsatta vara.
Vem ska efterträda honom? Ingen vet.
Jag har på senare tid brukat framkasta den skojiga tanken att partiet utser hela fem språkrör – det skulle antagligen omöjliggöra de typiska mediedrev som drabbat s-ledare alltmer. Men så antiauktoritärt vågar (s) naturligtvis inte vara.
Kanske växer Carin Jämtin nu naturligt in i rollen som efterträdare, även om hon redan sagt nej till uppdraget.
Hur bråttom är det då? Jag fruktar att partiledarfrågan återigen kommer att blockera den viktiga utmaningen för detta krisande parti: den idépolitiska vitaliseringen och vitaliseringen av rörelsen på gräsrotsplanet.
Utan det går det i alla fall inte. Många inom socialdemokratin sitter fast i bilden av att ingå i det stora maktbärande partiet – och tänker därför mer på att vinna nästa val för maktens egen skull än på att komma med en politik som engagerar breda folklager.
Det håller inte. Det är bättre att ta tid på sig och bestämma sig för vad man vill vara för slags parti.
Göran Greider
