Plötsligt, och mot alla odds, stiger den svenska industriarbetarklassen in mitt i politiken. Det är smått revolutionärt, i alla fall om man mäter händelsen mot den absoluta medelklassnorm som dominerar såväl politiken som mediernas bevakning av politiken. Det känns uppfriskande.

ledare
chefredaktör Göran Greider e-post goran.greider@daladem.se
ledarskribent Robert Sundberg e-post robert.sundberg@daladem.se

n Göran Greider resonerar om den nye s-ledaren
Valet av Stefan Löfven lär inte få många att gå i taket av spontan entusiasm, så är det. Men att ordförandeposten i det socialdemokratiska partiet blir hans är i det rådande politiska klimatet ändå värt att glädja sig åt av kultursociologiska skäl.

Industri – bara själva ordet förknippas slentrianmässigt ofta med svunna tider. Men det är naturligtvis inskränkt. Just nu industrialiseras världen och även om allt färre direkt jobbar inom industrin i Sverige är denna sektor ekonomiskt ännu helt central och även central för att lösa klimatproblemen.
Jag skulle tro att de människor i Sverige idag som har den mest hudnära kontakten med den globala kapitalismen är just metallarbetare och deras fackliga ledare: en fjäril lyfter på börsen i New York och det blir storm i en bruksort. Medieeliten i Stockholms innerstad, liksom toppolitikerna, lever vid en jämförelse i små skyddade byar. En ordförande för IF Metall står på den högsta blåsiga höjden i samhället.

Under finanskrisen 2008 var det således inte Reinfeldt och Borg som tvingades hantera alla svårigheter – det var snarare IF Metalls ordförande Stefan Löfven. Jag var kritisk mot en del av det han gjorde då, men ingen kan ta ifrån honom erfarenheten av att ha stått mitt i stormens centrum och klarat det.
Så okej – valet av Stefan Löfven är klokt. Socialdemokratin är i våldsamt behov av en injektion av de klassiska jämlikhetsvärderingar som fackföreningsrörelsen varit långt bättre på att hålla vid liv än vad partiet varit. Fackföreningsrörelsen är utan tvekan den friskaste grenen på arbetarrörelsen. Det är fortfarande den största sociala rörelsen i landet (och i världen).

I onsdags kväll höll jag föredrag på en facklig kurs på Runö utanför Stockholm. Unga människor på väg att bli ombudsmän. De kom direkt från arbetslivet. De var våldsamt besvikna över att de klassiska löntagarfrågorna suddats ut ur den socialdemokratiska politiken. De tyckte alla att det var tragiskt att Håkan Juholt inte fick en ärlig chans att ge nytt liv åt rörelsen. Och överallt såg de i politiken bara avtryck av den välbeställda medelklassen.
Jag är övertygad om att socialdemokratin för att kunna återhämta sig är tvungna att vinna förtroendet hos människor av det slaget – LO-kollektivet. Nej, det räcker inte. Men det är en förutsättning för att socialdemokratin ska kunna röra sig framåt.
All politik kan schematiskt uppdelas i en jämlikhetsdimension och en frihetsdimension. I den förstnämnda finns de tunga frågorna om full sysselsättning, inkomstskillnader, fördelningspolitik och ekonomisk och social rättvisa. Om inte socialdemokratin vinner folks förtroende i den dimensionen av politiken så är loppet kört.

Den andra dimensionen, frihetens, är naturligtvis också viktig – men förutsättningen för att vinna förtroende även där är att de breda löntagargrupperna tror på vad socialdemokratin vill göra i den första dimensionen.
Det är möjligt att Stefan Löfven kan vara mannen som ger (S) nytt liv i denna centrala politikdimension. Jag hoppas det.
Men frågetecknen finns där. Valdes han för att han är den som övriga partieliten är minst förbannad på? I så fall riskerar denna beklagligt slutna process att bara skjuta upp problem och skyla över och konservera alla underliggande konflikter längs höger-vänsterskalan som pulserar i hjärtat av det socialdemokratiska partiet.

Över hela Europa, ja västvärlden, har reformistiska socialdemokratiska partier gått kräftgång de senaste tio åren. Grundorsaken är att dessa partier alltför mycket och alltför villigt har anpassat sig till borgerligheten och till den marknadsliberala revolution som ägt rum. Till slut har väljare inte sett någon större skillnad mellan höger och vänster, mellan socialdemokrater och borgerlighet, och därför politiskt passiverats och ibland dragits in i högerpopulismens malströmmar.
De socialdemokratiska rörelserna, och det gäller inte minst i Sverige, behöver – för att skriva det rakt ut – göra ett slags pragmatisk vänstersväng och en gång för alla sätta den sociala jämlikheten före marknadstänkandet.
Har Stefan Löfven den idépolitiska energin och fantasin för något sådant? Det kan man förstås tvivla på.

För att nå politisk framgång är det avgörande i vilken grad ett parti framstår som modernt eller inte. Några av de frågor som definierar modernitet är dem som gäller jämställdhet och gröna frågor. Löfven och jämställdhet? Där har han en del att bevisa
Miljöpartiet och Vänsterpartiet tar väljare från socialdemokraterna delvis för att de passionerat visar att de gröna frågorna är ödesfrågor. Det har socialdemokratin misslyckats kapitalt med. Håkan Juholt fick lika litet sagt om klimat eller miljö i sina många tal som Mona Sahlin om klassfrågor och social jämlikhet.
Att kärnkraftsvännen Stefan Löfven skulle vara den ledare som uppdaterar socialdemokratin i de gröna frågorna är svårt att just nu se. Men han måste göra det.

För en tid framåt kommer de olika falangerna inom S-ledningen att bilägga sina tvister. Jag inbillar mig också att den samlade medieapparaten den här gången tänker sig för två gånger innan några regelrätta drev dras igång. Förmodligen kan Stefan Löfven få ett par viktiga smekmånader.
Det kan han behöva. Han har inga direkta erfarenheter av politiskt arbete i regering eller riksdag och saknar förmodligen den allroundkunskap i tusen viktiga och oviktiga frågor som yrkespolitiker har. Han behöver tid på sig för att komma in i det dagspolitiska tempot.

Stefan Löfvén kliver rakt in i ett på många sätt nytt svenskt politiskt landskap. På den rödgröna sidan är det numera snart frågan om tre mer eller mindre jämbördiga partier och tiden är förbi för en alltför grandios självsyn hos det socialdemokratiska partiet. Men i det nya landskapet har han chansen att komma precis med det som så länge fattats: En löntagarröst.
Jag hoppas han vågar ta den.
Göran Greider
”Men i det nya landskapet har han chansen att komma precis med det som så länge fattats: En löntagarröst. Jag hoppas han vågar ta den.”
Göran Greider
goran.greider@daladem.se