Statsmän som Ingvar Carlsson och Göran Persson satt på rad med ledande socialdemokrater i går och lyssnade på den av partistyrelsen nyvalda partiledaren. Stefan Löfven höll inför denna församling installationstal som partiledare.
I det knöt han an till företrädare på posten. Det var Olof Palme, som fick en unikabox av metallare vid ett besök på Hägglunds i Örnsköldsvik. Det var Tage Erlander, vars långa soffa Stefan Löfven sett, men inte vågat ligga i.
Och det var Per Albin Hansson, vars idé om folkhemmet som inte hade styvbarn eller kelgrisar, lovordades av nye S-ledaren.
Med dessa anknytningar markerade Löfven var skåpet ska stå gällande vilket parti, kalla det statsbärande, som byggt upp Sverige till den välfärdsstat landet är i dag.
Det kan behövas, eftersom det finns partier som talar vilseledande om sitt förflutna, men gärna tar åt sig äran av vad andra åstadkommit, gällande rösträtten och bojkott mot apartheidregimen i Sydafrika.
S-ledaren Löfven pekade med hela handen mot framtiden och angav jobbpolitiken som socialdemokratisk profilfråga. Det är bra, även om det återstår att fylla utfästelsen med mer konkret innehåll än vad det på kort tid ihopsatta installeringstalet gav möjlighet till.
Löfven har hög trovärdighet om jobben. Han företrädde ju fram till i går hundratusentals medlemmar vars arbeten är i ständig förändring.
Ska man spetsa till det går en del av dem från konkursade Saab i västra Sverige till expanderande gruvsektorn i norra landet. I en sådan omställning behövs trygghet i förändringen i form av en bra a-kassa.
Med svetsaren från Ö-vik vid S-rodret kan det sargade S-partiet och den av den borgerlig regeringen eftersatta offentliga välfärden svetsas samman igen.
* * *
I helgen håller Kristdemokraterna ting. Inför det har före detta ministern Mats Odell rest upprorsfanan mot partiledaren. Att en politiker utmanar partiledaren i ett regeringsparti om partiledarposten är unikt.
Att utmanaren därmed utmanar partiledaren om dennes post i regeringen, som minister och chef för det i budgetomslutning största departementet, förstärker händelsens ovanlighet.
Lyssnar man på Odell, som fört kampanj i veckor med resor i landet och uttalanden i medierna, låter han uppfriskande. Han går till storms mot att hans parti ska vara ännu ett av många socialliberala mittenpartier.
Odell vill ha ett mer värderingsprofilerat parti. Exakt vad han menar med det svävar han på målet med, troligen av taktiska skäl.
Odell vill väl att så många som möjligt i partiet ska tolka in sina hjärtefrågor i detta med värderingsburet parti. Allt från abortmotståndare och motståndare till äktenskap för homosexuella till de som vill ha ett tydligare konservativt parti som mer betonar moralfrågor.
Odell har rätt i att det borde finnas utrymme för ett konservativt profilerat borgerligt parti när andra borgerliga partier tävlar om att vara liberala.
Allt pekar dock på att Odells revolt misslyckas och Göran Hägglund sitter kvar som KD-ledare och socialminister. Kanske lyckas Odell och hans anhängare samla mer än var tredje tingsombud så att frågan om partiledaren skjuts upp till en ny partiträff till sommaren. Då får Odell mer tid på sig att samla anhängare.
Och KD, nere på 3,1 procent i en mätning i DN i går, stressas av inre slitningar och långsiktig oklarhet i partiledarfrågan ett tag till.
* * *
Riksdagens EU-nämnd gav i går klartecken för ett svenskt deltagande i EUs finanspakt, europakten. Det skedde sedan Socialdemokraterna kommit överens med regeringen om villkoren för att Sverige är med i denna pakt. Villkoren är några stycken och paktens innehåll i sin helhet ska vara klart på måndag då det är EU-möte.
En huvudpunkt är att medlemskap i denna pakt inte ska vara bindande för att gå med i euron. Sverige kan dock inte få skriftligt undantag, likt Storbritannien har, utan bara utfästelser som inte är så starka.
Att de tre eurojapartierna i regeringen är för deltagande i denna pakt är förståeligt. Det är även euronejpartiet Centerpartiets pakt-ja, deklarerat i en DN-debattartikel häromveckan.
På ett sätt är det då logiskt att Socialdemokraterna, som hade jalinje i folkomröstningen om EMU, är för pakten. Centern är ju trots sitt euronej för pakten, med hänvisning till ansvarstagande för landet.
Anhängarna av finanspakten har svaga argument. De vill vara med för att kunna påverka och andra klyschor. Risken är att Sverige, om man blir med i pakten, hamnar på ett sluttande plan vars slutstation är euromedlemskap.
Att vara med och besluta om villkoren (finanspakten) för en förening (euron) som man inte är med i, och inte avser vara med i (enligt eurofolkomröstning) är ologiskt.
Går Sverige med i EUs finanspakt lyder slagorden från de krafter som vill gå med i EMU och införa euron snart: Vi kan inte stanna nu, Sverige med i EMU!
Robert Sundberg
