I lördags gick en manifestation mot rasism av stapeln i Ludvika. Flera hundra personer tågade och tanken var att bilda en förening mot rasismen, som den senaste tiden antagligen fått ett uppsving på orten i spåren av det tragiska mord som nyligen ägde rum där. Jag var inte med på manifestationen. Men dagen innan blev jag uppringd av en av initiativtagarna som undrade om jag kunde komma dit och tala. Det kunde jag inte, jag var uppbokad på annat håll.
Sedan läser jag om vad som hände denna lördag i Ludvika. På mötet efter demonstrationen tränger sig plötsligt tio högerextremister, som bör betecknas som nynazister, från något som heter Svenska Motståndsrörelsen in i lokalen. De vrålar landsförrädare. En av talarna, vänsterpartisten Daniel Riazat, får ett slag i huvudet med en flaska och får ett blödande sår.
Vad är Svenska Motståndsrörelsen? Idag är det en av de värsta organisationerna på den extrema högerkanten. Den finns i flera nordiska länder. Ledande personer har ett förflutet i Vitt Ariskt Motstånd och har kriminell belastning med grova våldsbrott på samvetet. De hyllar Adolf Hitler. I deras tidning har man kunnat läsa exempelvis följande: ”Ingen man kan gå med i Motståndsrörelsen om han inte kan eller är beredd att med våld försvara sig själv, sin organisation eller sina kamrater....Veklingar och fegisar har ingen plats hos oss. Ingen ska kunna undgå sin manliga plikt. Det enda hemska eller skamliga med att unga svenskar skadat eller dödat främlingar och fiender, är att alla andra svenskar inte ger dem sitt stöd.”
Naturligtvis rör det sig om tragiska, trasiga människoöden som botar sina förödmjukelser och tillkortakommanden genom att anamma en rasistisk våldsideologi. De är inte många. De kommer aldrig att bli många. Men de utgör ett slags barbariets förtrupp, som hela tiden ger ett mer försonande skimmer åt mer anpassade högerpartier - såsom Sverigedemokraterna.
99,9 procent av människorna i det här landet tar avstånd från Den Svenska Motståndsrörelsen när de hör vad det är för tragiska, våldsfixerade galningar det rör sig om. Och det är trots allt ganska få som röstar på Sverigedemokraterna.
Men det finns ett mummel. Ett mummel som kan höras överallt i vardagslivet. Det uppstår ur ett missnöje med sakernas tillstånd. För att arbetslösheten är skyhög. För att maktlösheten är stor. För att folk behandlas illa av allt från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och inte hittar några jobb. För att de rika bara blir rikare medan de fattigare blir fattigare. Och den enklaste vägen ut ur vanmakten är att lägga skulden på invandrare och allt som anses osvenskt. Och vad gör då en del av de maktlösa, de som känner att de står långt ner på samhällstegen? Jo, de sparkar - nedåt. Istället för att sparka uppåt.
Rasismen har på många sätt blivit den värsta fienden till ett mer jämlikt och solidariskt samhälle, ty den bryter ner den nödvändiga solidariteten mellan alla de icke-priviligierade i detta samhälle. Den svenska motståndsrörelsen är ingen motståndsrörelse. Denna bedrövliga organisation fungerar istället som Maktens murbräcka genom att utså splittring mellan alla dem som lever på den nedre halvan av det svenska samhället.
Också Sverigedemokraterna är en maktens murbräcka, trots allt deras tal om att de slår ur underläge. Sverigedemokraternas främsta uppgift är att slå sönder arbetarklass och löntagare i svenskar och invandrare och hindra människor från att se var den verkliga övermakten finns. Det är Sverigedemokraterna som nu garanterar en borgerlig ordning i riksdagen.
Ikväll ska jag i alla fall till Ludvika. Jag ska prata i Lillkyrkan (och Björn Héden sjunga). Jag ska prata om en bok jag skrev för några år sedan, som heter ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”. Den handlar om den krisande kapitalismen och den galopperande ojämlikhet som föder rasism och politisk apati och bidrar till att dölja ödesfrågor om klimat och miljö.
Göran Greider
