Sverige går med i den finanspakt EU inrättat. Det står klart sedan slutgiltiga villkoren för pakten förhandlats fram på toppmötet i förrgår.
Den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna är överens om de villkor som ska gälla för att Sverige ska gå med. Villkoren har uppfyllts är bedömningen som parterna gjort.
Redan har mycket av detta nämnts i medierna. Sverige är, som icke euroland, inte rättsligt bundet att utsättas för sanktioner om man inte lever upp till de regler som gäller. Men Sverige ska sträva efter att leva upp till reglerna, exempelvis högst en halv procentenhet i underskott i statsbudgeten.
En möjlig sanktion kan vara att ett euroland döms att betala böter om det inte klarar kraven, exempelvis har större underskott i sin budget än en halv procent av bnp (bruttonationalprodukten, summan av de producerade varorna och tjänsterna ett år).
Pakten har under dess framväxt mött kritik. Den har ansetts vara felkonstruerad. Exempelvis så kommer bötesbelopp som ett land döms till att betala för att det har för stort budgetunderskott ytterligare försämra landets ekonomiska läge.
Bötesbelopp för underskott och åtgärder som nedskärningar i de offentliga utgifterna har liknats vid att bromsa i uppförsbacke. Alltså handlingar som leder till att (euro-)landets och eurozonens ekonomi försämras än mer.
I pakten finns heller inga dynamiska åtgärder i form av satsningar på till exempel byggen av vägar, broar, järnvägar och annat som stimulerar tillväxt i euroområdet.
Socialdemokraterna har ändrat sig från ett nej först till att vara för finanspakten, om några krav som partiet satt upp förverkligas. Partiets grund för denna ändrade åsikt är dels att dess krav nöjaktigt anses uppfyllda. Dels troligen att partiet vill framstå som regeringsdugligt. Därmed är det viktigt för partiet att det inte sätter sig emot möjligheterna för Sverige att vara med i de centrala sammanhangen i EU.
Att kunna sitta med vid bordet med euroländerna, som det heter, blir då viktigt. Detta även om det inte går att påverka just något för Sverige vid detta bord, samt det bara är en gång om året Sverige får sitta med vid det bordet.
Ett av alliansregeringens partier, Centerpartiet, har nej till euromedlemskap som partilinje. Ändå är partiet för svenskt deltagande i EUs finanspakt. Regeringen är därmed enig om finanspakten, även om den inte är det om euromedlemskap (på sikt).
De tre rödgröna partierna har med S-jaet till finanspakten blivit splittrade. Vänster- och Miljöpartierna är emot deltagande i denna pakt, i alla fall till dessa villkor vad gäller det senare partiet.
Om de tre partierna ska utgöra ett regeringsalternativ 2014 är de på olika linjer om finanspakten i EU. MP, och särskilt V, har en tydlig linje i frågan. De är emot denna pakt. Det är logiskt eftersom de är emot euron (i Sverige).
En stor majoritet av väljarna, 80 procent enligt en Scb-mätning i december, är emot euron och troligen tveksamma eller negativa till denna valutas stabilitetspakt. Ändå är Sveriges linje att vara för den så kallade europakten.
Mycket kan dock hända, redan före valet 2014. Problemen i euroområdet kan förvärras och antalet länder som är med i euron kan ändras, till ett lägre antal än nu.
Ändå är det bekymmersamt ur en demokratisk synvinkel att Sverige går euron och dess länder långt till mötes med paktmedlemskap trots att en majoritet röstat nej till euron och en stor majoritet är emot EU-valutan. De är därmed troligen skeptiska till svenskt deltagande i finanspakten i EU. Det gäller S-väljarna, men även många av de borgerliga väljarna.
Det är något att tänka på för Reinfeldt och Borg, som vill sitta med vid euroborden. Och för nye S-ledaren Stefan Löfven.
Robert Sundberg
