Sverige fläks upp. I ena änden - riskkapitalister på fina gatuadresser i Saltsjöbaden. I den andra: gängstrider i Malmö. Och ytterst hänger det där ihop.
De högsta inkomstskikten i Sverige är i ganska snabb takt på väg att kapa sina band till övriga befolkningen. Det har blivit möjligt genom en rad kraftiga skattesänkningar och inte minst genom en mer överklassvänlig kultur- och samhällsdebatt under det senaste årtiondet. De odrägliga överklassungdomar som nyligen blev synliga i TV-rutan när TV-kamerorna följde med på en klassafari i buss betraktar jag som motsvarigheterna till de gängmedlemmar som återfinns i många eftersatta förorter i Sverige.
Kriminella på botten av samhällsstegen tar lagen i egna händer. Det behöver inte de som är överst i samhället - de är med och formar lagarna, exempelvis skattelagarna. Allra underst och allra överst i samhället härskar statusjakten, som just är en funktion av ökande ojämlikhet.
Så skulle man kunna spetsa till analysen av det som ägt rum i Malmö under en längre tid; brottslighet, skjutningar, mord, en vanmäktig polismakt. Okej - det är viktigt att skynda på med skärpa vapenlagar och det är ännu viktigare att satsa på olika former av socialt förebyggande åtgärder i utsatta områden.
Men frågan är större än så. Och det måste oavbrutet påpekas av de radikala, progressiva rösterna - för sker inte det kommer våldsvågen i Malmö ofelbart att späda på de enklaste tolkningarna av problemen, nämligen att det handlar om invandringen. Men det gör det inte. Problemen är sociala. De handlar om klassproblem och om ett samhälle som nu klyvs i dom däruppe och dom längst därnere: Spegelbilder av varandra.
Runtom i Europa onödiggörs nu människor i stor skala i spåren av finans- och eurokris. En ny generation står där med dörrarna stängda till arbetsmarknaden. Samtidigt frigör sig välmående eliter och skaffar sig nya rikedomar och vad de då meddelar resten av samhället är: ta vad du vill ha.
Göran Greider
