Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.
Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).
Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten.

Men varför? Det är faktiskt min undran efter att ha sett insatsen i riksdagsdebatten.
Aldrig tror jag att jag sett en så slätstruken insats från framförallt den socialdemokratiska sidan.

Finansminister Anders Borg fick praktiskt taget oemotsagd, och med stigande självförtroende och självgodhet, stå där och måla upp en bild av välfärds-Sverige där allting i stort sett var som förr i det svenska Arkadien och att bara några små detaljer nu behövde åtgärdas.
Man såg det på de borgerliga företrädarna: Herregud, det här vinner vi! Vem kunde tro det?
De föreföll själva överraskade av hur smidigt det gick för dem att undkomma effekterna av all den folkliga vreden mot riskkapitalisternas marsch genom välfärdssystemen.

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.
Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet. Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse.
Problemet är bara att när den kritiken kommer från vad som trots allt är ett parti på vänsterkanten, så får det inte någon riktig kraft.

Borg oroas inte av Vänsterpartiet. Inte heller förmår Miljöpartiet leverera den avgörande kritiken, även om dess ekonomiske talesman på ett förtjänstfullt sätt kölhalade Anders Borg för stor passivitet i frågan under många år. Men Miljöpartiet är idépolitiskt uppenbarligen blockerat när det gäller en mer konsekvent kritik av vinstmekanismens införande i vård, skola och omsorg.
Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge.

På kongressen 2009 manglades ett beslut fram kring vinster i vården som få begrep och som bestod av en blek kompromiss med den borgerliga synen på välfärden – alltså att det i grunden inte spelar någon roll vem som utför tjänsterna, bara det sker effektivt.
Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.
Tyvärr måste jag också förutsätta att den nytillträdde partiordföranden Stefan Löfven konfererat med riksdagsgruppen inför denna viktiga riksdagsdebatt. Var det hans linje och röst som hördes i riksdagen?

Om det vi hörde sägas i talarstolen från socialdemokratiskt håll i fredags förmiddag representerar Löfvens hållning så ser det helt enkelt ganska illavarslande ut.
Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn? Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.
Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.
Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.
I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.
Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ”Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav”.
Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.
Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.
Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.

Göran Greider