När arbetslösheten tillräckligt länge tillåts vara tillräckligt hög brister till slut fördämningarna - och förslagen om försämringar av löner liksom av trygghetssystem duggar allt tätare. Försämrad a-kassa liksom försämrad sjukförsäkring är inte botemedel mot massarbetslösheten, utan symptom på den.
Men i den politiska debatten, som dag för dag blir alltmer borgerlig, presenteras försämringarna numera regelbundet som ”reformer” eller rentav räddningar för dem som har det svårt.
Senast ute är Sollentuna kommun. En folkpartistisk kommunpolitiker har tittat ut genom sitt fönster och noterat att ungdomsarbetslösheten är skyhög. Vad göra åt det? Svar: Vi sänker ingångslönerna för ungdomar i den offentliga sektorn. Sannolikt räknar förslagsställaren med att få ett stort bifall, eftersom han till synes presenterar ett botemedel mot sjukdomen, trots att det han egentligen gör är att lansera ett symptom som något positivt.
Speciella, låga ingångslöner för ungdomar - jaha, men vem har hört talas om exempelvis speciella livsmedelaffärer för unga där priserna är extra låga? Och vart har tanken tagit vägen att arbetet i den offentliga sektorn borde uppvärderas och inte ständigt nedgraderas? För det är ju frågan om en nedgradering när samma jobb som tidigare ska kunna utföras till lägre lön, subventionerat av unga människors levnadsstandard.
Den skattesänkarpolitik som Alliansen genomfört har som sitt yttersta syfte just att hålla tillbaka lönerna och pressa ner den så kallade reservationslönen, dvs den lägsta tänkbara lön som en löntagare kan tänka sig acceptera för att ta ett jobb. De som vinner på det är, i vart fall kortsiktigt, arbetsgivarna. På lång sikt är emellertid alla parter förlorare på en sådan lönepolitik, eftersom efterfrågan pressas ner och därmed hela den samhälleliga ekonomiska aktiviteten.
På de första håll i Europa råder idag massarbetslöshet. Och kurvorna pekar överallt mot ökande arbetslöshet. Särskilt utsatta är unga människor, framförallt i krisländer som Grekland, Portugal, Spanien. Men mönstret är generellt. Vi har idag skapat oss samhällen som inte längre siktar på hög sysselsättning.
Och kanske än värre: När politiker då och då talar om den fulla sysselsättningen sker det längs två linjer: den ena går ut på att försvaga fack och trygghetssystem och sänka lönerna. Den andra går ut på att undanröja alla hinder (exempelvis krogmoms) för att få den privata tjänstesektorn att anställa folk.
En sektor som idag i princip är helt uträknad som den genuina jobbmaskin den skulle kunna vara är den offentliga sektorn. Där finns behoven av fler anställda. Men än så länge har vi inte ens hört Stefan Löfven tala om det när han värnar den fulla sysselsättningen och än mindre talar naturligtvis de borgerliga partierna om det.
Offentlig sektor skulle i dagens Sverige behöva växa med ett mycket stort antal anställda. För att det ska kunna ske måste statsbidragen höjas kraftigt till kommunerna. En sysselsättningsökning där kan ge en kraftig injektion till andra sektorer i ekonomin. Men politikerna har sedan länge, i namn av skattesänkningar eller rädsla för skattehöjningar, övergivit idén om offentlig sektor som jobbmaskin.
Sollentuna kommuns förslag om sämre löner för ungdomar i offentlig sektor är bedrövligt men har i vart fall den förtjänsten att det pekar rakt in i hjärtat av svensk politik: Rosenbad. Det är där tändstiftet till jobbmaskinen finns. Problemet är att bränslet heter skatter och det skrämmer nästan hela det politiska fältet.
Göran Greider
