Sverige har nästan Europas högsta ungdomsarbetslöshet. I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att ge en intervju, i Dagens Nyheter, där det främsta budskapet är att vi borde jobba tio år längre än nu innan vi får pension, till 75 år.

Statsministern väljer alltså att ta sig an en samhällsfråga som är mindre akut än den höga arbetslösheten bland de unga. En felprioritering av statsministern, kan man konstatera.
Fredrik Reinfeldt har två syften med sitt utspel om höjd pensionsålder. Det ena är pr-mässigt för egen del. Det andra är sakfrågan som viktig för att motverka framtida skattehöjningar.
Vad gäller pr-mässiga syftet kan det benas upp i några beståndsdelar. Fredrik Reinfeldt har inte hörts och synts så mycket under S-krisen de senaste månaderna.
På ett sätt har det varit bra för han kan som ledare för en minoritetsregering inte göra så mycket, vilket han kunde förra mandatperioden då alliansen hade majoritet i riksdagen.
Med tal om att folk bör jobba längre, eftersom svenskarna (i snitt) lever längre, återupplivar han sin från valet 2006 inarbetade profil som arbetslinjens och jobbens främsta förespråkare i svensk politik. Om han lyckas med det när han numera är administratör av massarbetslöshet är inte så säkert.
Ytterligare en del är att denna fråga inte är akut eller kräver en proposition till riksdagen de närmaste åren. Reinfeldt kan aldrig få igenom en ändring av reglerna för pensionering eftersom hans regering är i minoritet.
Statsministern bör dessutom överlägga med arbetsmarknadens parter innan förslag läggs. Han riskerar därmed inte att behöva bli konkret, exempelvis att folk måste jobba fem år längre men ändå få samma pension som nu.
Det leder till den sista ingrediensen i pr-mässiga delen. Det är att Reinfeldt i detta ämne kan prata fritt utan att det förpliktigar till agerande. Med att prata i den viktiga pensionsfrågan kan Reinfeldt även odla sin image som eftertänksam, framåtblickande och ansvarsfull statsman, utan att hans prat riskerar att synas i sömmarna.
Då det var S-regering kallade borgerliga opinionsbildare S-ministrar, som Björn Rosengren, som pratade om diverse saker mer eller mindre konkret för pratministrar. Nu har de fått en pratstatsminister ur de egna leden.
I sakfrågan kan mycket diskuteras. Om fler lever längre och pensionsåldern är (cirka) 65 år (egentligen mellan 61 och 67 år, eller rent av 70) och svenskarnas (genomsnittliga) livslängd stiger blir det allt fler som är pensionärer allt längre tid. Det kostar och eftersom pensionerna betalas främst av de som jobbar nu måste allt fler pensionärer finansieras av de som jobbar. Skatterna (avgifter för arbetsgivare med mera) måste då höjas. Ideologiskt sett är borgerliga partier i allmänhet, och Reinfeldts parti i synnerhet, emot höga samt höjda skatter.
Om fler jobbar längre genom att pensionsåldern höjs motverkas risken att skatter (och avgifter) måste höjas för att finansiera de allt mer kostsamma pensionerna när fler är pensionerade och lever längre.
Men det sitter redan en arbetsgrupp med politiker i, även ministrar, med ansvar för pensionsfrågor och utreder sådant som hur fler kan jobba upp till den pensionsålder som är riktålder i dag, 65 år. Inom LO-grupperna är det ju många som inte ens klarar av att arbeta upp till 65 år, av hälsoskäl. De är ofta tvungna att gå i pension några år innan sextiofemårsdagen.
Om statsministern börjar prata om höjd pensionsålder borde han även öppna för andra frågor rörande arbete. En av dem är arbetstiden.
Om den 40-timmars arbetsvecka som vi nu haft i 41 år kortas till exempelvis 35, som metallarbetarna i Tyskland har, kan kanske i gengäld (riktåret för) pensionsåldern höjas med några år. Livsarbetstiden skulle ju ändå vara ungefär densamma. Men frågor rörande kortad veckoarbetstid vill inte Reinfeldt diskutera, bara förlängd livsarbetstid.
Fredrik Reinfeldts försöksballong om höjd pensionsålder kanske inte instinktivt bör skjutas ned med raketgevär av ledarskribenter i oppositionspressen. Men med tanke på hur Håkan Juholts fria funderingar bemöttes i borgarpressen får statsministerns DN-prat sorteras in under rubriken Fredrik fantiserar fritt.
Statsministern kan för övrigt få rubriceras med förnamn ibland, likt Mona, Kikki, Carola och några till brukar få finna sig i.

Robert Sundberg