Det blir ingen misstroendeförklaring i riksdagen mot socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M). Men ett tag i går var det nära att det blev en sådan.
Kristersson hade fällt uttalanden som tydde på att han inte avsåg att följa de uppmaningar som en majoritet i riksdagen röstat för vid två tillfällen gällande utformningen av regler i sjukförsäkringen.
Kristersson backade i går från sina uttalanden och säger sig gå in för att hitta en lösning i riktning mot det som riksdagens majoritet vill se i frågan.
Denna händelse är principiellt intressant. Den visar nämligen på det som såg ut att bli regeringens problem när valresultatet 2010 stod klart.
Regeringen hade då tappat sin majoritet i riksdagen, eftersom den mist fem mandat, från 178 till 173. Minst 175 krävs för majoritet.
De fyra partierna utanför regeringen fick majoritet i riksdagen med 176 mandat, 175 sedan en ledamot från Sverigedemokraterna 2011 blev så kallad vilde.
Sverigedemokraterna har i mer än 80 procent av omröstningarna i riksdagen röstat så att regeringen fått igenom sina förslag. Samma parti röstar så att det i praktiken är en del av den borgerliga regeringens underlag.
Men Sverigedemokraterna har aldrig uttalat att partiet accepterar en roll som regeringens underlag. Ett sådant accepterande av en roll som stöd till S-regeringen efter 1970 gav Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, uttryck för.
Att Socialdemokraterna i enkammarriksdagen från 1970 hade runt 45 procent av mandaten, inte över 50, gjorde inget. Med VPK hade partiet en majoritet i riksdagen, med undantag för 1976 till 1982 och 1991 till 1994.
Före 1970 hade S-regeringarna majoritet i första kammaren i den tvåkammarriksdag som var då. Partiet hade dessutom ibland majoritet i andra kammaren eller var större än de borgerliga partierna där eller var i koalition med Centerpartiet.
När Socialdemokraterna från 1998 inte hade majoritet ihop med Vänsterpartiet träffade partiet en uppgörelse om budgeten med partiet och med Miljöpartiet. Det säkrade en majoritet i riksdagen. Det gällde fram till 2006.
Den borgerliga regeringen efter valet 2010 har inget av detta. Den har inget parti som accepterar en roll av regeringsunderlag.
Därför är Fredrik Reinfeldts regering efter valet 2010 i en svag position. Det har dock dolts av dels de problem som Socialdemokraterna haft i partiledarfrågan fram till för några veckor sedan, dels av att regeringen inte lagt fram förslag som riskerat att röstas ned, som femte jobbskatteavdraget.
En regering som Reinfeldts som är i minoritetsposition måste antingen skaffa sig en fast partner om statsbudgeten. Eller så måste den inta en ödmjuk attityd och vara beredd att göra omfattande kompromisser i flera frågor med olika partier i oppositionen.
Alliansregeringen verkar inte vilja göra varken det ena eller det andra. Rent teoretiskt skulle den kunna ha träffat en omfattande uppgörelse om främst statsbudgeten med ett oppositionsparti, närmast Miljöpartiet. Men då skulle regeringen vara tvungen att ligga lågt eller gå Miljöpartiet till mötes i frågor som det partiet finner viktiga, exempelvis kärnkraften.
Eller så skulle regeringen kunna vara kompromissinriktad och träffa uppgörelser med flera oppositionspartier, närmast Socialdemokraterna utöver Miljöpartiet.
Men regeringen uppvisar ovilja till kompromisser. Den var på väg att, via Kristersson, inte hörsamma riksdagens uppmaning om att ändra reglerna i sjukförsäkringen. Och den vill inte visa förhandlingsvilja mot Socialdemokraterna rörande hela energipolitiken, inte bara kärnkraften.
Statsminister Reinfeldt har en hel del att lära sig om minoritetsregerande.
Robert Sundberg
