Kanske har den jazzintresserade publiken svårt att hitta till Kristinehallen eller också var de mätta efter gårdagens session på Mariannes med gruppen Trinity.
Hanna Elmquist Quintett tillsammans med Dalasinfoniettan bjöd på skön jazz som var väl värt ett besök i den något anonyma lokalen.
Som tur var hade fansen satt sig längst fram och med glada tillrop lyckades de skapa lite stämning i salongen.
Hanna Elmquist och Dalasinfoniettan
Kristinehallen, Falun
Hanna växte upp i Borlänge, gick på Musikkonservatoriet i Falun på flöjt men sjöng även jazz och valde att satsa på det istället.
Hon och saxofonisten Björn Jansson hade skrivit det mesta av materialet själva och det var Björn som hade gjort orkesterarrangemangen till nästan alla låtar som de hade med i programmet.
Några jazzstandards fanns med och två av dem var rent instrumentala där Dalasinfoniettan och bandet kom loss ordentligt i till exempel Chick Coreas Armandos Rhumba.
Det infann sig nog en hel del förvånade miner när Anders Jakobsson ställde sig upp och jammade på sin fiol. Harlem Nocturne (Hagen/Rogers) med en fläkt från 40-50-talet och filmens deckar-genre var ett kul inslag. Josef Rhedin som jobbade med Dalasinfoniettan hela hösten i Spelman på taket, verkade vara på hemmaplan och ledde orkestern ledigt och lätt.
Hannas röst var klar och varm på samma gång. Hennes uttrycksfullhet kom bäst till sin rätt i de långsamma låtarna, där hon hann med att laborera med klang och ornamentering på ett smakfullt sätt.
I No more blues (Jobim) satte den flyhänte Daniel Fredriksson på trummor av i ett högt tempo och Hanna fick försöka hänga på. Det blev inte lättare i sista vändan när texten var på portugisiska.
Bandet bestod även av en skicklig basist vid namn Lars Ekman, som visade vad han gick för i ett härligt solo i Fats Wallers Honeysuckle Rose, Adam Forkelid en intelligent och klurig pianist och Björn Jansson som förutom att han levererade mycket smakfulla tenorsax-solon även trakterade klarinett och basklarinett.
De bjöd ett mycket varierat program och även om inte orkesterarrangemangen var de mest komplicerade eller genom-arbetade så klingade de snyggt.
Låtarnas karaktär bestod av allt från klassisk swing till jazz-vals och 7-takt (?) och Björn Jansson vågade använda lite mer udda instrument som engelskt horn, basklarinett och ganska framträdande hornstämmor.
Orkestern hade naturligtvis förstärkts med mikrofoner på varje pult och soundet var tydligt och välbalanserat.
Speciellt stråkstämmorna gynnades av förstärkningen och det klingade riktigt mäktigt bitvis.
Det fanns några låtar som fastnade lite mer; Adagio (Elmquist) där Karin Lekteus på flöjt fick inleda med ett vackert solo och Hanna sjöng endast tillsammans med symfoniorkester-ackompanjemang, Spring (Elmquist) en jazz-vals med ett abrupt slut och Love, I like you here, I really do (Elmquist/Jansson) där orkestern och bandet byttes av med varandra.
Att prata mellan låtarna och skapa en relation med publiken är en viktig förmåga och den har Hanna Elmquist.
Det borde förekomma lite oftare och lika naturligt på konserter med klassisk musik.
Anne Pettersson
kultur@daladem.se
