Författaren, illustratören och serietecknaren Johan Unenge är Sveriges förste läsambassadör, utsedd av regeringen. Hans uppgift är att besöka skolor och försöka väcka elevers intresse för litteratur. Det är ingen lätt uppgift. Han ventilerar både sin egen frustration och ilska i en intervju i det senaste numret av Lärarnas tidning.
Han berättar att han blir bemött som något katten släpat in när han anländer till skolan. Rektorer stirrar frågande på honom när han dyker upp. ”Var det i dag.” Och lärarna närvarar inte under författarbesöket eftersom de måste iväg på nästa lektion.
Böcker har fått fossilstämpel. Enligt Johan Unenge vill vissa lärare inte uppfattas som tillhörande det förgångna. Det värsta skällsordet i dag är att anklagas för att vara omodern. Nu vet jag inte riktigt vad som är modernt längre. Att vi har modellskolor för småbarn och att det dessutom visas på TV kan väl knappast kallas för en modern tanke. Hur långt tillbaka i tiden skall vi gå innan samhällsutvecklingen vänder på nytt?
Johan Unenge har hunnit med ungefär 1 000 skolbesök under de senaste 25 åren. Så det finns med andra ord all anledning att ta hans kritik på allvar.
Mina egna krassa erfarenheter av skolan från forntiden (läs 1970-talet) skvallrar om en ganska så kluven bild. Mina första starka minnen gällande läsning kommer från besök på skolbiblioteket. Det var lite högtidligt när vi begav oss dit. Vad lånade man? Åshöjdens Bk och Bill-böckerna. Sedan blev det western och kioskdeckare innan jag plötsligt läste både Röda Rummet, Fröken Julie och Tjänstekvinnans son av 100 årsjubilaren August Strindberg. Nej, jag fattade nog inte särskilt mycket av innehållet på den tiden men där började jag på allvar intressera mig för skönlitteratur.
Annars lyckades en knastertorr och fossil gymnasielärare fullständigt förstöra intresset för klassikerna. Shakespeares dramer fungerade inte som högläsning. Det urartade alltid i någon slags komisk tragedi.
Mina första läsupplevelser ligger verkligen i tiden i dag. Aldrig förr har utgivningen av lättsam underhållningslitteratur varit så omfattande som under 00-talet. Själv har jag sedan länge tröttnat på den här typen av litteratur.
Det finns så mycket annat att läsa, exempelvis facklitteratur. I mars kommer Allt rött blir blått av Aron Etzler. Den ställer en rad intressanta frågor gällande det maktskifte som vi nu bevittnar inför öppen ridå. Hur lyckades moderaterna bli ett parti som journalister bedömde som trovärdigt? Hur fick samma parti väljarna att tro att arbetslösheten gick upp när det i själva verket gick ned? Och vad har egentligen hänt med det parti som kallades för ”världens starkaste socialdemokrati?” Snacka om thriller med oviss utgång.
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se
JA!
PeaceLove satsar på klassisk musik.
NEJ!
Tillstånd att driva friskola säljs på Blocket, som hämtat ur En ding ding värld.
