Håkan Juholt var dömd på förhand och han fick aldrig en ärlig chans att lyckas med sitt uppdrag. Det är synd, inte minst för kulturpolitiken i det här landet.
Få, om ens någon politiker, har visat ett så passionerat intresse för kulturen under de senaste 20 åren. Han lyssnade inte bara på Elvis utan också på opera. Och i Dagens Nyheter förde han en lång existentiell brevväxling med författaren Jerker Virdborg. Den där sidan av hans person var häftig men nådde aldrig ut till den breda allmänheten.
Mediedrevets betydelse är inget som mediernas egna representanter kan analysera eller ens ha en trovärdig uppfattning om. Här krävs i stället oberoende medieforskare.
Det började omgående när Håkan Juholt blev vald. Han fick stå till svars för sin mustasch. I slutet av maj skrev Per T Ohlsson i Sydsvenskan i mycket förklenande ordalag att s-ledaren påminde om Marve Fleksnes. Ja, det blev omedelbart legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer och ge honom olika öknamn. Juholt blev också ett tacksamt byte eftersom han begick både misstag och felsägningar.
Dessutom fanns det gott om krypskyttar både inom och utanför partiet. När han besökte Avesta i november fanns en känsla av att han stod relativt ensam i stormen. Man kunde ana ett spel bakom kulisserna.
Journalister är som folk är mest, tänker och förflyttar sig i flock, skaffar sig gemensamma favoriter och utser också gemensamma syndabockar. Medierna behöver en enkel och slagfärdig dramaturgi. Förenkling och förytligande går före allting annat. Politiken har blivit en del av underhållningsbranschen. Håkan Juholts fall har många dimensioner. Det handlar om klass, konflikt mellan stad och land, vägval höger eller vänster.
Nu skall en ny partiledare väljas. Det kommer knappast att ske i någon öppen valprocess. Det kan bara små partier syssla med. Vad vi kan räkna med är att maktkampen och mediecirkusen fortsätter. Så in med en ny clown i manegen. Hur mycket vi än inte vill tro det så är är det numera de borgerligt dominerade medierna och opinionsinstituten som kommer att få ett stort inflytande på valet av nästa oppositionsledare.
I tidskriften Tiden åskådliggörs också hela den stora ideologiska spännvidden inom partiet. Här finns konkreta tankar blandat med rent önsketänkande om en annan slags socialdemokrati. Omslaget är tillspetsat men sant. ”Kapitalismen är ett jävla skit. Nu har vi baxat den ända hit.” En travesti över Kjell Olof Feldts syn på löntagarfonderna. Vägvalet måste göras.
Det finns åtskilligt att ta itu med för den som vill leda socialdemokraterna i dessa historiska kris-tider. Finns han eller hon över huvud taget? En person som aldrig kommer att göra en felsägning eller fatta ett felaktigt beslut i hastigt mod, som har ett fläckfritt förflutet, ostraffad livskamrat eller barn som klarar sig undan en närgången granskning?
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se
