Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle? Var finns de kritiska rösterna? Har kulturen en gång för alla knuffats in i ett hörn för fredagsmys?
Ett okänt antal borgerliga dagstidningar säger sig ”satsa” på kultursidor under veckosluten. För det mesta utgörs bevakningen av pliktskyldigt redovisande. Kulturen förvandlas till en kuriositet, ett slags förströelse för stunden och förblir bara en del av underhållningsbranschen.
Många seriösa författare deltar inte längre i samhällsdebatten. Flera har sparkats ut från de stora förlagen. Marknadsekonomerna härskar och förlagen vårdar inte längre författarna utan bara deras framgångsrika titlar. Ut med Kjell Johansson och hans smått klassiska romaner med tydligt klassperspektiv och in med Denise Rudbergs deckare eller elegant crime som det så tjusigt heter i förlagsreklamen. Nej, det är inte lätt att i ett sådant klimat gå till storms mot dem som sitter på makten.
Det råder brist på intellektuella och skarpsynta kulturpersonligheter som vågar prata allvar om kapitalismens kris, massarbetslösheten, växande klassklyftor och ökad rasism.
Augustprisvinnaren Bengt Ohlsson fann sig i stället nödgad att skriva en tre sidor lång harang i Dagens Nyheter om en önskan att få komma ut ur garderoben som borgerlig författare. Är det någon som hindrar honom?
Om han verkligen tror att den kritiska samhällsdebatten behöver ännu mer liberal och fisljummen världsuppfattning, så har han ju åtminstone 90 procent av dagspressen att vända sig till. Det råder knappast brist på liberala grindvaktare på ledar- och kultursidorna.
Dessutom står det ett dussin kommersiella tv-kanaler som behöver manusförfattare till sina små programavbrott mellan reklamsändningarna. Bengt Ohlsson kan annars säkert knyppla ihop ännu ett borgerligt relationsdrama för den dramatiska teatern.
Han tycks inte märka att kulturen och dess utövare i dag möter ett stark motstånd. Vi har en kulturminister som tycker att ideella arbetare (volontärer) skall bära kulturen och att skattesänkningarna har varit den största kulturreformen.
Ibland kommer små rop i öknen. När jag precis skriver detta kommer ett e-brev från Tidskriften 10-TAL som kallar till just samtal om hur kulturen skall bjuda på motstånd. Här ställs frågan på sin spets? Kommer det över huvud taget att finnas någon ”intellektuell arena, och i så fall vilken, att fylla tomrummet efter den nedmonterade dagspressen?
Håller vi i detta tomrum på att kulturellt halka tillbaka till 1840-talet? Är kulturen som skapas i Sverige idag revolutionär och omstörtande, eller snäll och marknadslydig? Har författare, konstnärer och kulturarbetare något samhällsvärde? Och vad gör den tandlösa och överspelade kulturpolitiken?”
Det är sådana frågeställningar som riskerar att förstöra fredagsmyset för de liknöjda. De som på sin höjd kan kosta på sig lite lagom anpassad mellanmjölkskritik till eftermiddagskaffet.
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se
JA!
August Strindberg som arbetarförfattare. Föreläsning av Anders Ladberg på Borlänge bibliotek på tisdagkväll.
NEJ!
Den naiva tron på att nynazister skulle försvinna från våra gator om vi demokrater upphör att demonstrera.
