Den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt, (1948-2010), skrev bland annat Illa far landet (Karneval förlag). Nu finns den på nytt utgiven på svenska och denna gång i pocketutgåva. Det är en rakt igenom mycket läsvärd politisk essä som borde vara obligatorisk läsning för alla som anser sig vara intresserade av samhälle, politik och och historia.
Den har lovprisats av en lång rad kritiker även inom socialliberala kretsar men märkligt nog kommer inte sådana här berättelser in i den breda samhällsdebatten. Många människor vet knappt om att boken finns att köpa i handeln. Titeln på boken har hämtats från ett citat av Oliver Goldsmith, The Desert Village (1770). I svensk översättning lyder raderna på följande sätt: ”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv”.
Under lång tid – ungefär 30 år – har just ekonomismen, materalismen och egennyttan fått härja ganska fritt. Vi har samtidigt fullständigt okritiskt köpt föreställningen om att den privata marknaden är att föredra framför en stor offentlig verksamhet. Varför? Kapitalismens kris och dess negativa effekter åtgärdas med ett slags lappa-och-laga-politik.
TV-debatterna handlar i huvudsak om olika hastigt uppblossade symptom på samma grundläggande samhällsproblem. Få debattörer kan tänka stort i dessa debatter. Häromkvällen satt kändiskocken Leif Mannerström, 72 år, och berättade att han gladeligen jobbar 12-15 timmar om dagen apropå förslaget om höjd pensionsålder.
Mannerström hör till de lyckligt lottade. Vi vet att arbetslivet ser väldiga olika ut. Det låter tjatigt men på nytt handlar det om klassamhället. Förr fungerade staten som en utjämnare av skillnaderna. Ja, de stora och breda lösningarna fungerade för det mesta i flera decennier. Sedan kom en avreglerad finansmarknad och olika privatiseringar på bred front. Dessutom fick kommunerna ta ett allt större ansvar för vården, skolan och omsorgen. Den stora 90-tals-krisen gjorde att nedskärningarna drabbade exempelvis det enskilda vårdbiträdet på golvet.
I dag har vi fått en arbetsmarknad som består av ett a-, b- och c-lag. I tv-debatten förstod inte vissa borgerliga debattörer varför byggjobbare, elektriker och vårdbiträden inte orkar jobba till 65 år. De trodde att tekniska hjälpmedel hade underlättat det fysiskt tunga arbetet. Säg mig vilken privat arbetsgivare eller offentlig arbetsplats som har samma bemanning i dag jämfört med för tio år sedan?
Alla jagar pengar. Antingen för att öka vinstmarginalerna eller visa upp en budget i balans. Låt det kosta vad det kosta vill i mänskligt lidande. Nu handlar det om att på nytt övertyga omgivningen om behovet av ett kollektivt tänkande och ett ökat ansvar för staten. Det behöver inte hindra varken lokalt självbestämmande eller enskilda initiativ.
JA! Den stora antirasistiska demonstrationen i dag i Falun.
NEJ! Statsminister Fredrik Reinfeldts ”framtidsspaning”, om att vi ska arbeta till vi blir 75 år, som blev en PR-flopp.
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se
