Dalarna tar skada av rasismen

Publicerad: 2012-02-13 09:00

De högljudda och ständigt närvarande nätrasisterna i olika nyanser av brunt fick ny näring i veckan efter min artikel som uppmanade folk att manifestera mot rasism, främlingsfientlighet och fördomar på stora torget i Falun i lördags.

Vi var många som var där och lyssnade till flera starka och personliga tal, ingen nämnd ingen glömd. Det var en mycket värdig manifestation för grundläggande mänskliga och demokratiska värderingar. Det här är bara början, tänker jag. Dalarna mot rasism kommer att växa. Jag tar för givet att svenska kyrkan i fortsättningen tar på sig en aktivare roll i sammanhanget.
Jag har sedan i torsdag också fått många uppskattande e-brev. De är företrädesvis skrivna av kvinnor. De har tackat mig för texten och påpekat just vikten av att inte tiga eller vika undan för främlingsfientligheten. Att det verkligen räcker nu – att gränsen för det anständiga är passerat sedan länge.

Så här skriver en av de kvinnliga brevskrivarna: ”Jag läste din text i DD och blev väldigt berörd. När jag kommer hem till Dalarna för att hälsa på läser jag rasistiska insändare i tidningarna, hör rasistiska kommentarer runt omkring mig och har känt en enorm sorg över detta.
Jag älskar Leksand och Dalarna men problem som dessa är en stor del av varför jag valt att leva på en annan större plats där det finns en större möjlighet att engagera sig tillsammans med andra som brinner för allas lika värde och rättigheter.”
Hennes brev är en varningsklocka. Det finns rasistiska krafter i Dalarna. Det är självfallet allvarligt – inte minst för den allmänna bilden av vårt landskap. Vad säger Region Dalarna, Svenskt Näringsliv och de fackliga organisationerna? Hur skall vi få nyanlända människor att vilja bo kvar här om inte ens de som är födda här vill vara kvar?

Rasismen finns samtidigt överallt i hela världen. I den globala byn har vi alla människor ett eget ansvar vilket samhälle vi skapar, hur brutalt och våldsinriktat det skall bli. Fanatiker föder nya fanatiker. Öga för öga, tand för tand. Hur man botar extrema åsikter har alltid hört till mänsklighetens största utmaningar. I värsta fall har det lett till diktatur, världskrig och nya diktaturer.
De främlingsfientliga tycks inte förstå att begreppet människans lika värde omfattar även dem själva. Att det även är för deras skull som vi så kallade politisk korrekta personer också envisas med att stå upp för ett öppet demokratiskt samhälle, att varje enskild människa skall bedömas och ställas till svars för sina handlingar och inte dömas efter hudfärg eller nationellt ursprung. Det är elementära och mycket grundläggande humanistiska värderingar och principer.

Många vill inte ägna tid åt att gå i svaromål mot rasisistiska och främlingsfientliga inlägg på nätet. Livet har ju så mycket annat att erbjuda. Det är som sagt svårt att diskutera med gastande utropstecken. Dessa så kallade kommentarer gör det också legitimt för de mest extrema att också länka bisarra videoklipp som hyllar massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik till exempelvis undertecknad. Ja, bara så ni vet i vilket ”trevligt” sällskap ni hör hemma.

Vardagsrasismen och det smått slentrianmässiga samt obetänksamma pratet om att det skulle vara en särskild grupp främmande människor som utgör roten till allt ont – skymmer sikten för många allvarliga samhällsproblem. Gatuvåldet, exempelvis, är främst förknippat med unga män, alkohol och droger. Det visar all forskning och intygas av polisen. Men vilket politiskt parti vågar kräva en mer restriktiv alkoholpolitik? Politik skall ju numera hålla sig borta från människors vardag i så stor utsträckning som möjligt.
Vi vet också att ökad ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i. Hela Europa står inför mycket svåra tider. Massarbetslösheten bland unga är
redan ett faktum, utslagningen och utanförskapet kommer att öka. De rasistiska grupperingarna vet vilka personer de skall påverka i sin jakt på nya rekryteringar. De hittar sina lämpliga kandidater i utkanten av varje samhällskropp. Alla törstar efter gemenskap, gruppsamhörighet och bekräftelse.

Författaren Hjalmar Söderbergs ord i Doktor Glas från 1905 är en ständigt aktuell påminnelse om vad saken i grunden handlar om. Det handlar om en tidlös och allmänmänsklig psykologisk erfarenhet som vi alla delar.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vår stund på jorden gör avtryck. Kärleksbudskapet är det största i livet. Det är gåvan som vi fått mitt i all denna oändliga rymd där planeten snurrar vidare mot okänt mål. Hur länge har vi människor funnits till om vi säger att jorden levt i ett dygn? Svaret är svindlande; människan har bara funnits till i ett par minuter.
Våra enskilda liv är lika med en bråkdel av en sekund och allt som går att se innanför universums horisont, rymdes för 15 miljarder år sedan
i en volym mindre än en druvkärna.

Jag är en människa bland många andra människor. Hur kan mina mödosamma ansträngningar och drömmar påverka världen? Har det någon betydelse att försöka förändra sig själv och andra? Ja, absolut! Det måste vara människans mening. Vår förundran över vår litenhet får inte förlama våra strävanden att påverka vår samtid för en bättre värld med plats och hjärta för alla.

JA! Konstutställningar på bio blir nästa giv för Folkets Hus och parker. Leonardo da Vinci.