I kriget mellan STCC och TTA/SRL växlas det hårda ord mellan parterna i media. Inget konstigt i det men bakom brösttonerna finns en verklighet som kanske inte alltid riktigt stämmer överens med propagandan.
STCC:s ryggrad är teamen. Tro inget annat. Det finns ingen arrangör i världen som klarar sig utan aktiva och STCC är inget undantag.
En granskning som undertecknad gjort visar att 2010 stod teamen (STCC och supportklasser) för nästan hälften av STCC AB:s omsättning på 23 miljoner, direkt eller indirekt. Övriga pengar kom från seriens klassponsorer, varav de två tyngsta inte finns kvar längre, och från att banorna får betala en bra slant för att få arrangera tävlingarna.
STCC-ledningen försöker förstås att tona ner vikten av teamen som nu lämnar serien. Men det går inte att blunda för fakta.
De fyra TTA-teamen (Brovallen Design, West Coast Racing, Volvo Polestar Racing och Flash Engineering) omsatte tillsammans cirka 90 miljoner under 2010. De stod för 60 procent av alla teamartiklar om STCC 2010 och förarna i teamen stod för 70 procent av alla förarrelaterade artiklar (detta enligt STCC:s egna mediarapporter). En obekräftad uppgift säger också att TTA-teamen köpte 70 procent av alla inbjudningsbiljetter förra
året.
Att TTA-teamen nu öppnar eget är förstås ingenting annat än en katastrof för STCC och frågan är om serien överlever den här smällen?
Jag tror inte det.
I TTA-gruppen finns de team som tagit sex av sju förar- och teamguld 2004-2010. I gruppen finns också en av få riktigt kända svenska motorsportprofiler som verkar i Sverige, mediageniet Jan "Flash" Nilsson.
Genom köpet av Swedish Racing Leauge har TTA också på ett smart sätt tillförsäkrat sig en fungerande organisation inklusive supportklasser och TTA har dessutom något som STCC saknar, folk i ledande positioner som dels är skickliga affärsmän men som också har fötterna i den svenska motorsportmyllan.
TTA har också en konceptbil som intresserade förare kan prova. Gruppen har en plan för finansiering av bilarna och ett intressant upplägg där de deltagande teamen och banorna är delägare i serien. TTA har presenterat en kalender och har dessutom ett garanterat startfält.
STCC har ett helt annat läge för närvarande. Till exempel har det nya STCC-reglementet skjutits fram ett år i tiden. Team och förare som bekräftat deltagande 2012 är lätträknade. STCC:s enda trumfkort i dagsläget är namnet.
Många vet vad STCC står för medan TTA/SRL än så länge bara är känt för de motorsportintresserade.
Men ett varumärke är aldrig bättre än dess innehåll. Och ska STCC:s varumärke fortsätta vara starkt måste serien nästa säsong mönstra ett kompetent startfält med många bilar.
Men hur det ska gå till är för mig en gåta när tre av de fyra mest resursstarka teamen inte är kvar.
Samtidigt har TTA långt ifrån ett dukat bord. Gruppen behöver få in externa sponsorer som laddar in rejält med pengar redan första året. TTA behöver också ett bra TV-avtal i någon av de stora, marksända kanalerna.
Vid en första anblick är en konflikt av det här slaget aldrig bra. Men klyftan mellan TTA och STCC är av Grand Canyon-format och med facit i hand fanns det en möjlighet att undvika en splittring och det var om STCC:s ägare Rickard Pålsson hade sålt bolaget till TTA-gruppen.
Men parterna kom inte överens och affären gick om intet.
Jag har följt STCC sedan starten och sedan 2000 har jag skött bevakningen av serien åt DD-sporten. De senaste tio säsongerna har jag sett de flesta racen på plats och det är med sorg jag konstaterar faktum - STCC riskerar att gå i graven.
STCC har skapat något unikt i svensk motorsporthistoria. För 20 år sedan var den inhemska banracingen i princip död. 2011 har vi ett mästerskap av otroligt hög klass och märkligt nog är risken uppenbar att 2012 blir det sista året.
Fast när motsättningarna är så stora som de är finns ingen bra grogrund för att fortsätta att växa, det går inte att odla potatis i asfalt.
Då kanske det är lika bra att bygga något nytt och låta publik och marknaden avgöra vad svensk racing ska ha för inriktning i framtiden.
TTA/SRL eller STCC.
STCC-finalen bjöd på stor underhållning och sista racet i huvudklassen är redan en klassiker. Tyvärr riskerade festen att förstöras av de efterföljande protesterna men som tur var avslogs klagomålen. Bilsporten har ett korkat regelsystem där deltagarna i efterhand har rätt att protestera mot funktionärsmissar.
De reglerna måste ändras. Tänk om det var lika i till exempel hockeyn.
Då skulle protesterna hagla efter alla missade utvisningar med massor ändrade slutresultat som följd. Hockeypubliken skulle aldrig acceptera en sådan ordning.
Det enda som ska kunna ändra en resultatlista är grova regelbrott som dopning eller uppenbart fusk med bilarna. En funktionärsmiss ska aldrig få avgöra ett mästerskap. Det vore bara pinsamt för sporten.
LARS INGVAR ERIKSSON
