Att vara en framgångsrik idrottsstjärna i två sporter, ha såväl VM- som EM- och SM-guld i medaljskåpet och hela tiden få uppskattning för det man uträttar på planen, är nog för många en dröm.
Det kan vara en dröm att leva i det också – men vad händer när drömmen tar slut? När såväl beröm som berömmelse försvinner bort från ett liv som så länge präglats av just detta?

– För min del ledde det till att jag inte längre visste vem jag var. Till slut mådde jag så dåligt så att det handlade om liv eller död.
Det säger innebandyikonen Lena Birath från Falun, som precis släppt boken Livsresan. En bok om livet under och efter en idrottskarriär. En bok om att hitta sig själv. En bok om liv och död.
Lena Biraths idrottskarriär har genererat i en imponerande samling utmärkelser och medaljer av olika valörer. Hon har representerat landslaget i såväl innebandy som bandy, blivit uttagen i världslaget i innebandy (1999) och utsedd till årets dambandyspelare (1985). Hon har dessutom haft en framgångsrik tränarkarriär, där hon bland annat varit med och fört upp IBF Faluns herrar till högsta serien.
– Jag har spelat innebandy i 13 år och bandy i 15 år, dess-utom har jag spelat fotboll i elva år så idrotten har helt klart haft en väldigt stor del i mitt liv, säger Lena.
– Det är klart att jag är nöjd och glad för den perioden i mitt liv, men i efterhand har jag förstått att jag kanske inte mådde så bra under den tiden i alla fall. Jag hade ingen distans till mig själv och mina prestationer, jag var min prestation och hade ingen kontakt med personen Lena.

Och ännu värre blev det efter att hon 2006 bestämt sig för att lägga spelar- och tränarkarriären på hyllan.
– Det var som att livet kom ikapp mig och jag hade ingen aning om vem jag själv var när jag inte längre hade idrotten. Jag mådde väldigt dåligt och slöt mig inom mig själv, satte på mig offerkoftan och tyckte synd om mig själv. Det gick så långt att jag inte längre såg någon mening med livet.
– Jag hade dessutom åkt på några tuffa smällar i slutet av karriären, tillägger Lena, och berättar om när hon 2004 som huvudtränare var med om att föra upp IBF Faluns herrar till högsta serien:
– Året efter fick jag inte förnyat förtroende. Samtidigt tog Harald Lückner upp Mora i elitserien i ishockey och hyllades överallt, så det är klart att det kändes lite orättvist på ett sätt.
Lena bestämde sig för att konfrontera klubben för att få reda på orsaken till att hon fick sluta.
– Jag ville gärna veta vad jag hade gjort fel, så att jag kunde utveckla mig som ledare, men det fick jag aldrig något svar på. Det kändes jättetungt, med tanke på att det var den förening man vigt sitt liv åt och fått tröjan hissad i taket i...
Hur gick du vidare från detta?
– Jag kände att jag var tvungen att komma bort från Falun och fick samtidigt ett erbjudande från Balrog i damernas högsta serie, så jag tog mig an den utmaningen helt enkelt.
Men det blev bara en säsong där också.
– Vi slutade trea och det var en stor besvikelse, så jag fick lämna. Man började ju tänka en hel del negativa tankar efter detta och jag undrade vad det var för fel på mig som fått lämna två klubbar på två år.

Säsongen i Balrog blev hennes sista som tränare.
– Och det var alltså då jag blev att må dåligt. Jag mådde så ett bra tag, men sen en dag fick jag ett reklam-blad om en bok skriven av Bengt Stern, ”Att må dåligt är en bra början”, och jag bestämde mig för att skicka efter den. När jag sedan läste den kände jag för första gången att någon kunde sätta ord på det jag kände.
Lena anmälde sig till en kurs i personlig utveckling på Sterns kursgård Mullingstorp, på Vikbolandet utanför Norrköping, och där kom vändningen.
– Jag vet inte vad det var som fick mig att anmäla mig, men det var som att jag såg det som min chans tillbaka till livet. Jag fick välja om jag ville leva eller dö och jag valde livet. När jag kom hem därifrån var all bitterhet, ilska och sorg borta och jag kände mig som en ny människa.

I dag jobbar Lena Birath som lärare på idrottsgymnasiet i Falun, men håller även kurser och föreläsningar inom personlig utveckling och är terapeut på Mullingstorp.
I den nyutgivna boken ”Livsresan” beskriver hon livet under och efter idrottskarriären samt hur hon tog sig tillbaka till ett ”normalt” liv.
– Den första delen av boken är för den som är idrottsintresserad och den andra för den som är intresserad av personlig utveckling. Vill man få en helhetsbild av en människas livsresa ska man läsa hela boken, säger Lena.

Hur känns det att ge ut en så pass självutlämnande bok?
– Det är klart att det på ett sätt varit jobbigt, men jag har samtidigt gjort det för min egen personliga utveckling samt för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra som befinner eller befunnit sig i liknande situationer. Om andra får se vad jag har gått igenom kanske dom slipper göra samma misstag som jag gjorde. Kan den här boken vara till hjälp för en enda människa har det varit värt det.

Tror du att det är vanligt att elitidrottare upplever det du gjorde när man avslutar sin karriär?
– Det tror jag verkligen, inte bara inom elitidrotten. Hela vårt samhälle bygger ju på prestationer och man beröms inte för den person man är utan för det man gör, så det är nog vanligare än vad man tror.

Hur jobbar du som lärare i dag med det här med prestationer och bedömning?
– Jag försöker jobba mycket med det. Försöker se eleverna för dom dom är och inte bara efter vad dom kan. Är det viktigast att eleverna kan alla länder i Europa eller att dom får hjälp att bli trygga i sig själva och få en bättre självkänsla? Om vi börjar se dem som personer så tror jag att vi lättare kan nå dem med den andra kunskapsinhämtningen också.
– När jag var aktiv var jag beroende av mina prestationer och tyckte aldrig att jag dög som jag var. Hade jag vetat det jag vet i dag när jag var tränare, hade det kanske gått ännu bättre till exempel. Dels för att jag är så mycket mer trygg i mig själv, men också för att jag vet att man aldrig kan leda andra utan att först kunna leda sig själv.

Elin Broman
elin.broman@daladem.se