Jag kan inte påstå att jag har några speciella känslor för gamle Branting. Men för ett par år sedan sprack den där gipsbysten, när en fotograf skulle ta en bild av den. Nu står han där, rörelsens forna hövding, kluven i två halvor som håller ihop bara tack vare sin egen tyngd.
Jag hälsar på Branting och skriver sedan: Du måste gå, Wanja! Under tisdagen meddelade LO-förbundens ledningar att hon har fortsatt förtroende som LO-ordförande. Man vill invänta utredningen av vad som egentligen hände i AMF:s styrelse när de famösa pensionsavsättningarna till VD:n beslutades. Kanske hoppas Lundby-Wedin att hon ska kunna rida ut den storm som blåst upp både i media och bland vanliga LO-medlemmar.
Men det kommer inte att fungera. För även om hon skulle stå kvar på sin post efter att den svarta medie-tromben blåst fram kommer hon hädanefter att vara vingklippt. Varje gång som hon från och med nu försöker kritisera bonussystem och privilegier i näringslivet - så kommer hennes trovärdighet inte att räcka till. Hon blir en belastning för den fackliga rörelse vars mobilisering är helt avgörande för att den sittande högerregeringen ska kunna bytas ut i nästa val.
Det är inte det att Wanja Lundby-Wedin personligen är någon girigbuk, även om hon förstås fått ut ett saftigt arvode för sin styrelsemedverkan. I AMF:s styrelse har hon inte drivit fram något för sin personliga vinning. Hon är inte den typen. De gånger jag träffat henne har jag alltid slagits av att hon har en äkthet i engagemanget. Det är naturligtvis inte heller fel att LO är representerat i styrelsen för AMF: Där finns makt över löntagarnas sparpengar och då ska LO vara med. Men det håller inte att en LO-ordförande sitter där och låter sådana pensionsavsättningar gå igenom.
Visst är det så att medierna fokuserar sig ensidigt på just LO-ordförandens roll i denna skandal. Styrelserepresentanterna från Svenskt näringsliv har varit lika blinda. Men så ser de moraliska lagarna i denna värld ut: De som slåss för jämlikhet får alltid bära ett större ansvar än dem som slåss emot den. Det vet Wanja Lundby-Wedin. Det vet alla socialdemokrater och alla socialister.
Sedan finns det ett större sammanhang som alla dessa bonusskandaler - i Sverige, Europa, i USA - är en del av: Ett kvartssekel av allt mer avreglerad kapitalism och våldsamt expanderande finanssektor. Sedan åttiotalets början har en ideologisk högervåg dragit genom världen och den har både varit en spegling av, och en pådrivande faktor bakom den nygamla kapitalism som så länge gått segrande fram och inte minst överallt försvagat fackföreningsrörelserna. Nu, i finanskrisens spår, skymtar ett bortre parentestecken för den formen av tygellös kapitalism. För det är krisen som uppenbarar så mycket av det galna kvartsseklet. LO har inte lyckats undgå att smittas av det allt mer marknadifierade samhälle där organisationen verkat. Det bevisas av AMF-historien.
Om Wanja Lundby-Wedin avgår behöver det inte innebära någon personlig skam för henne. Att avgå är att visa ansvar. Så mycket är i alla fall klart att LO:s nuvarande ordförande inte kommer att kunna representera LO-kollektivet i den kommande valrörelsen. Skriver jag och ser på den tigande Branting.

GÖRAN GREIDER