Sveriges största tidningar har gått ihop i kampen för att få Dawit frigiven. En namninsamling med över 200 000 namn har överlämnats till eritreanska ambassaden. Alla journalister har skrivit om Dawit. Dawit har blivit en symbol för pressfriheten, en angelägenhet för alla som tror på vikten av det fria ordet. Åtminstone förra veckan.

Tick tick tick Det har gått nästan åtta år. Åtta år av fängelse. Åtta år av tortyr. Åtta år av tystnad i svenska medier men plötsligt räknas varje sekund. Vår kollega Dawit. Vår svenske Dawit. Tick tick tick.

 
Dawit försörjde sig som städare i Sverige. Jag vet inte om han nånsin skrev för svensk press eller försökte men jag misstänker att han inte skulle ha publicerats. Behärskade han språket? Hade han gått JMK? Hade han rätt kontakter? Jag är tveksam. Det talas om honom som en journalistkollega. Så vackert. Så nobelt av er. Var är hans texter? Vet någon vad han skrivit? Har det översatts? Jag har inte kunnat hitta det. Han har alltså fortfarande inte publicerats i svensk press. Är Dawit överhuvudtaget intressant som journalistkollega eller är han bara intressant som symbol?

För i sånt fall vill jag också göra honom till symbol. Jag vill göra honom till symbol för det hyckleri som visar sitt patetiska ansikte just nu när ni bjuder in denna städande neger i era journalistfamnar. Jag har svårt att se att någon av de redaktionschefer som solat sina ansikten i ljuset från kamerablixtrarna, de redaktionschefer som gått och lagt sig med en känsla av att göra något gott för mänskligheten, att förändra världen med sina pennor skulle ha anställt Dawit. Skulle ha velat ha Dawit som granne. Kanske skulle han med lite tur ha fått städa på redaktionen?

Kampen är viktig. Ingen tvekan. Men jag undrar varför ingen nämner det förtryck som går att göra något åt? Det tysta krossandet av yttrandefrihet där journalister som Dawit aldrig får tillgång till det så kallade fria ordet i Sverige. Och jag menar inte i bloggar, i informationsblad, jag menar på de tidningar som gått ihop i kampen för Dawit.

Jag var på Publicistklubbens debatt ”Journalistiken - vad är problemet?” måndagen den 20 april. Något som togs upp som ett av problemen var att journalisterna är en så homogen grupp. Urban medelklass med likartade värderingar som umgås med varandra som en av journalisterna i panelen uttryckte det. Det som gjorde mig upprörd på debatten var inte konstaterandet av homogenitet och bristen på invandrarröster (eller röster från någon annan del av samhället för den delen), det är ju inget nytt, utan hur det hanterades.

En av journalisterna sa att invandrarröster välkomnades, en annan gick till försvar. De som stod där var representativa för just den homogenitet som ifrågasattes så självklart var ämnet obehagligt.

Det som är intressant är människor som har kunskap om olika saker, sa någon i panelen. Skulle Dawits kunskap om situationen i Eritrea varit av intresse här? Är han överhuvudtaget intressant annat än som offer?
Vem är Dawit? I de få artiklar som går att läsa, och som handlar om honom och inte tidningsredaktörernas kamp för honom, står det att han är en fin människa. ”Ödmjuk och läraktig”, ”tystlåten och stillsam till sitt väsen”. Ett helgon alltså. Uppenbarligen upplevdes det han skrev som så hotfullt att han spenderat åtta år och tick tick tick 36 sekunder i fängelse men bilden av ett snällt och tyst offer är ju enklare att ta till sig. Men det tar också ifrån honom den drivkraft och övertygelse han uppenbarligen har.

Dawit försörjde sig som städare när han bodde i Sverige. En dramatiker och poet som är beredd att offra sin frihet för att få skriva men som ingen vill lyssna på. Som är tystad inte av regimen utan av våra fördomar. Vem av er journalister som skrivit om honom de senaste veckorna skulle vara villiga att offra en bråkdel av vad Dawit offrat?

Journalist-Sverige går ihop för att rädda Dawit Isaak. Det är ju fantastiskt. Men varför inte se till alla eritreaner och andra invandrare som faktiskt går att rädda. Genom att ge dem jobb. Genom att ge dem en röst. Här. Nu. På er redaktion. Inte som städare. Som journalistkollegor.

Eller? Blev det för nära? Lättare att vara hjälte och skrika högt om hur hemskt det är med inskränkningar vad gäller yttrandefriheten i andra länder. Men bara ni har rätt att yttra er om det. Bara ni har rätt till ordet här.
Tick tick tick sekunderna går i väntan på att ordet ska bli fritt även i Sverige.

DIANE BIMONT

STUDENT