Människoflockar och vargflockar är inte så olika varandra och när hunden, människans bästa vän, riktar sina vädjande ögon mot matte eller husse är det vargens flockkänsla vi borde ha modet att urskilja i dess ögon. Men vargen utlöser fler känslor än något annat djur och hos somliga ofattbart starka hatkänslor.
Jag har aldrig riktigt kunnat förstå mig på de där känslorna. Och jag har alltid funnit det mycket egendomligt att samma människor, som kan uppröras oerhört över till exempel plågade grisar, ibland kan uppvisa en så oförsonlig attityd mot vargen.
De flesta människor, även på landsbygden, är inte särskilt intresserade av rovdjursfrågan. Men de intensiva minoriteterna, både vargförespråkare och vargkramare, sätter gemensamt agendan - oftast med en våldsam övervikt för dem som ogillar vargen.
Just av det skälet - de starka känslor som vargen alstrar - är det rimligt att beslut kring skyddsjakt och förvaltningsjakt inte fattas av de som är direkt berörda. Ingen av oss tycker ju att det är bra att en domare som har känslomässiga band till en åtalad deltar i en rättsprocess och av samma skäl finns det en poäng att beslut rörande rovdjursjakt fattas på ett svalkande avstånd från den lokala situationen. En varg i Dalarna eller Värmland är inte och bör inte vara en angelägenhet enbart för innevånarna i dessa län: Rovdjuren har medvetanden, de äger en identitet, de känner smärta och lycka. Jag menar att de därför kan tillskrivas rättigheter. Tyvärr kan djur inte själva ta vara på sina rättigheter och därför måste de förvaltas av oss människor och det måste ske på ett så bra sätt som möjligt.
Att flytta ner besluten om rovdjursjakt på länsstyrelsenivå, som regeringen nu tänker föreslå, är därför fel. Det måste vara en myndighet som har överblicken över hela den nationella situationen för ett rovdjur, som ska fatta besluten. ”Vi vill lägga besluten närmare människorna som är berörda”, argumenterar den centerpartistiske miljöministern. Men jag anser att det argumentet haltar.
Ställer jag mig då på experternas och överhetens sida? Ja, i viss mån. Å andra sidan: Ställer jag mig på överhetens sida om jag hävdar att exempelvis FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna väger tyngre än vad en lokal makthavare anser i frågorna? Nej, så tror jag ingen skulle känna det. De övergripande besluten om hur mycket varg vi ska ha och hur jakt på dem ska gå till, är en angelägenhet som gäller hela folket, inte bara människor i en viss landsända eller en viss trakt. Varför förmår vi inte lyfta oss till den insikten? Jag erkänner, att för mig är det en gåta.
GÖRAN GREIDER
