Det tycks förresten vara så att USA liknar alla ledare i länder man vill angripa vid Hitler, skriver författaren. Ja, men denne iranske president Ahmadinejad måste väl vara en skurk, han har ju sagt att Israel borde utplånas, ett påstående som upprepats så många gånger i media att det väl måste vara sant att han och menat så?
Uttalandet var betänkligt, men tycks ha syftat på den israeliska regimen. Irans utrikesdepartement har flera gånger dementerat att det skulle röra sig om något annat. En farsitalande professor vid Colombiauniversitetet påpekar att när orden uttalas på detta språk bli de dun klare, det låter inte som om president Ahmadinejad skulle vilja se miljoner judar dödade.
Jag ställde frågan om detta uttalande till professor Mohamad Fazlhashemi, idéhistoriker i Umeå och han säger att de nämnda tolkningarna är möjliga.
Han påpekar också att eftersom Iran inte fått gehör för sina trevanden att komma på god fot med väst, så har vädjanden till de arabiska massorna blivit en lösning och ett sätt att nå inflytande i Mellanöstern hos dessa massor har blivit skarpa anti-israeliska utfall, sådana går hem.
Pierre Gilly talar om tystnadsspiralen, en god bild för mediernas ovilja att torgföra en avvikande åsikt. Genom att få oss att tro att de flesta människor tycker på ett visst sätt, påverkar medierna vår vilja att presentera den avvikande åsikten. Ju fler journalister och diplomater som fördömer president Ahmadinejad desto svårare blir det att säga emot. Man avstår från granskning av källorna, stödjer sig hellre på eliternas utsagor, Vita Husets till exempel.
Det mest bekanta drevet i vårt land var antagligen faller Fritiof Enbom. Alla var eniga om saken, han var spion åt ryssarna. Fanns det någon journalist som tog fram spaden och grävde, som kollade, som tog på allvar åsikten att karln egentligen var en skrävlare och ingen spion. Nej ingen Jan Guillou fanns till hands och om, var skulle denna undersökning ha publicerats annat än i Ny Dag eller Norrskensflamman, nickedockor åt ryssarna i Moskva. Ingen tidning och allra minst radion skulle ha velat ta i ett sådant material ens med en lång tång.
Medierna hänger med i det politiska och kommersiella spelet. Fram till 1972 var Kina en mardröm i amerikanska media. Sedan, efter president Nixons besök blev bilden mildare, kritiken mera selektiv.
Ett tag var Libyen en hemsk fiende. Men när landet gav upp sitt atomprogram och började släppa in amerikanska oljebolag, se där, genast blev det bättre och i dag beskriver Dick Cheney landet som på väg mot demokrati, trots att regimen är lika repressiv som tidigare.
Mediahetsen mot Iran är trist. Gilly har kollat Svenska Dagbladets nätupplaga under ett halvår 2008. Där fanns 79 artiklar, bara två av dem skildrar Iran någorlunda positivt, sex stycken återger vad iranska politiker och diplomater har sagt och resten beskriver landet blott som ett problem.
En förutsättning för att propagandan ska bli effektiv är att de som deltar i den offentliga debatten utgår från uppgifter man fått i andra, tredje eller fjärde hand.
Det som når en tidnings ledaravdelning är ironiskt nog redan kommenterat, nedkortat, skriver Gilly.
Man kan skriva att IAEA sagt att Iran befinner sig tre till sex år från framställning av kärnvapen, alltså som om saken vore biff, dom vill göra det.
IAEA har naturligtvis bara sagt att möjligheten finns att framställa kärnvapen.

PER RUNESSON