I samma program var Carin Jämtin, S-politiker i Stockholm och f d minister, med. Hon diskuterade om varför S har så lågt väljar-stöd i Stockholm, runt 25 procent i riksdagsvalet, när partiet i flera andra delar av landet, som i Norrland, stöds av uppåt 50 procent av väljarna.
Något svar på det gavs inte. Men just frågan om vikten av att S vinner väljare bland medelklassen i storstäderna har stått i centrum för debatten om S i flera månader nu, sedan valet till EU-parlamentet då S bara fick 15 procent i Stockholm (dock ett lågt valdeltagande).
Varför just denna aspekt på S, dess politik och väljarstöd har fått dominera i debatten om S är oklart. Kanske är det för att nyhetschefer och politiska reportrar själva tillhör gruppen medelklass i storstad. För övrigt har S i flera årtionden haft svårt att hävda sig i Stockholm, vilket antyder strukturella orsaker som att andelen välavlönade väljare är hög och de röstar i hög grad på M och FP.
Det vänds heller aldrig på frågeställningen: Varför vinner den borgerliga regeringen främst väljare i medelklassen i storstäderna och har svårt att vinna stöd i alla möjliga grupper runt om i landet?
I helgen hade före detta ministern Kjell-Olof Feldt (S) en debattartikel i en huvudstadstidning där han ansåg att S skattepolitik gällande fastigheter var dålig. Detta eftersom den kan avskräcka väljare med värdefulla hus från att stödja S. Att alliansregeringen dränerat statskassan på intäkter på uppåt hundra miljarder kronor per år så att mindre kan göras i den offentliga välfärden där stora behov finns togs dock inte upp. Man kan med anledning av det fråga:
Vill inte medelklassen i storstäderna ha en god offentlig välfärd?
Ser den verkligen bara till den egna plånboken?
Varför tror så många att det är med snäva plånboksfrågor som S ska kunna vinna marginalväljare från alliansen i de så kallade mellanskikten?
Borde inte den stora framgångsmöjligheten för S ligga i att ha en vision om ett bättre samhälle via ambitiösa offentliga satsningar för social trygghet och välfärd vars pris är högt skatteuttag? Just en sådan politik vill stora väljargrupper i alla möjliga landsdelar och inkomstskikt ha.
På en partikongress behandlas motioner från partiets grundorganisation. För S är det de så kallade arbetarekommunerna runt om i landet, alltså S-partiet i vardera av landets kommuner.
Partiets ledning uttalar sig om den ska rekommendera kongressen bifall eller avslag till motionen i fråga på kongressen. I regel gäller det senare alternativet, förhoppningsvis efter debatt om motionen.
Uppbyggnaden av ett svenskt parti, exempelvis S, är sympatisk. Enskilda medlemmar kan föreslå saker till partiets kongress och få det antaget av sin arbetarekommun som motion till kongressen. Detta är en del av kanalen nedifrån och upp i partierna.
Tyvärr så har den slammat igen på senare tid. En orsak är att medlemmarna är färre. En annan är att de som är med, och skriver förslag till motioner, är inte sällan personer med karriär i tankarna. Det är inget fel i det. Men det kan leda till en lyhördhet uppåt för vad som är gångbart att föreslå, alltså karriärfrämjande.
Partiets ledningar, särskilt partiledaren, står dock stark. De har möjligen svårigheter att nå väljarkåren med sin version av politiken, delvis eftersom medie- kanalerna är nyckfulla.
Utsikterna att påverka den praktiska politiken via ett parti är inte lätt och innehåller flera steg som det går att trilla på.
Troligen har denna låga sannolikhet gällande att påverka bidragit till att partierna stegvis avfolkas. På det lokala planet är det möjligen något lättare att påverka via ett parti, men ämnena det rör är mindre och begränsas till en kommun.
I flera andra länder har utvecklingen med färre partimedlemmar vänt. I flera länder har aktiviteten vid särskilt valen ökat av så kallat fotfolk (liknar medlemmar) från partierna.
I exempelvis USA är det så. De senaste presidentvalens kampanjer har engagerat mer folk än förr.
En förklaring är att partierna är lösare i sin karaktär. I USA är det lätt att bli partiarbetare, ungefär medlem. Och i valkampanjen säger man varför man själv stöder partiet i fråga och dess kandidater. Kraven på att kunna partiets program och alla ståndpunkter är lägre.
Med detta inte sagt att partisystemet i USA är bättre, men det är annorlunda och uppenbarligen förmår att engagera många för partierna, åtminstone i valtider.
Andra orsaker till att färre finner det lönt att engagera sig i ett parti i Sverige är att mindre av politiken avgörs av partierna här i landet.
Sedan EU-medlemskapet
för 15 år sedan har mer makt flyttats till EU-nivån och dess institutioner. Partierna, som främst är nationella, har svårare att göra sig gällande på EU-nivån. Det gäller särskilt S och vänsterpartier som via politiska beslut vill att mycket ska bestämmas gemensamt.
I folkomröstningen om EU 1994 sades det ändå att vi skulle gå med i unionen för att kunna påverka. I många fall har det visat sig vara svårt att påverka, även om det i de få fall där det gått har visat sig ha ett genomslag i hela EU.
Det som går att påverka via EU är dock begränsat av flera skäl. Ett är att det som i realiteten kan påverkas på EU-nivån är begränsat. Ett annat är att domstolar och myndigheter, vars instruktioner är svåra att ändra, bestämmer mycket. >
Att gå med i EU skulle vara bra för att motverka kapitalet hette det vid folkomröstningen för 15 år sedan, särskilt från S-håll.
Under den tid som gått har kapitalet snarast fått ökad rörlighet och har inte så värst mycket som motverkar det. Snarast är det så att olika instanser i EU verkar för att kapitalet ska få ökad rörlighet och frihet trots att det kan leda till kriser av det slag vi sett det senaste året.
En partikongress, som den som i morgon börjar för S, är en fin inrättning i ett demokratiskt land.
Tyvärr så blir partierna och dess kongresser allt trubbigare instrument i det demokratiska systemet. Man får trots det hoppas på att de kan bli vassare igen.
ROBERT SUNDBERG
