Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Majvor fick ett tufft år i sjukvården

/
  • – Jag berättar för att det berör inte bara mig utan även många andra, säger Majvor Dahlgren, om sina upplevelser i sjukvården. Foto: Johnny Fredborg

Majvor Dahlgren, 78 år, ser tillbaka på ett påfrestande år med två operationer och påföljande sjukhusvistelser.
– Större delen av sjukvården är bra – men jag har råkat lite illa ut, säger hon.

Hon sitter hemma i sitt hus där hon kan bo igen med hjälp av hemtjänsten och sin vän Sven.
Vistelserna på Borlänge sjukhus och Falu lasarett beskriver hon bitvis som skräckupplevelser.
Majvor Dahlgren får dialys tre gånger i veckan på grund av njursvikt. Om den behandlingen har hon bara gott att säga.

Den svåraste delen av hennes sjukhushistoria började med ett benbrott i lårbenet.
– Sen blev jag opererad med en titthålsoperation, säger Majvor.
Efter operationen fick hon ligga på Borlänge sjukhus avdelning 6. Hon bad att få se operationssåret, men det skulle vara täckt med plåster. Efter fem veckor togs plåstret bort.
– Och när vi tog bort det låg det högvis med små korvar av blod. Blodet hade stelnat inuti kroppen. De sprutade ut ur såret och ­läkaren plockade bort dem med nypan. Jag förstod att det var något galet, säger Majvor Dahlgren.

Hon måste göra en ny operation, och den operationen tog sju timmar.
– Jag förlorade sju liter blod. De fick ge 24 påsar med blod, och de påstod att jag dog två gånger under operationen.
Själv minns hon bara att hon vaknade upp på en bår utanför operationssalen av att det kändes som om någon sparkade på henne.
– Det var en ung kille som försökte flytta på mig. Han hade en flaska med näring och nånting fick jag väl i munnen, säger Majvor.

Efter det blev hon förd till en avdelning och sjukhuset ringde hennes anhöriga ­eftersom personalen inte trodde att hon skulle överleva. Hon låg då ensam i ett expeditionsrum, inskjuter Sven.
– Jag var i ett medvetslöst tillstånd, vaknade upp och blev rädd för att det var så svart. Jag ropade på hjälp flera gånger och letade efter en larmknapp. Till sist öppnades en dörr. Då hade jag rivit av mig slangar och allt jag hade på mig, säger Majvor.
Hon kom tillbaka till Borlänge sjukhus avdelning 6 där hon fick en pump som skulle dränera såret.
– Men pumpen stannade en gång i kvarten. Ingen förstod sig på den.
Annars så var hon ganska nöjd med vården där eftersom hon fick träna. Men hon skickades vidare till korttidsboendet Utsikten avdelning 2, även det på Borlänge sjukhus.
– Där var det inte så bra. Jag frös så hemskt och ringde på klockan men fick vänta. Till slut kom någon som sa: ”Du ska inte tro att vi ­bara har levande patienter här. Vi måste ta hand om de döda också. Det är många som dött sedan du kom hit.”
En natt vaknade hon med svår andnöd. Hon skickades till Falu lasarett och hamnade åter på en vårdavdelning.
– Det var på en avdelning där patienter med olika krämpor åkte ut och in. Personalen lade inte ned så mycket arbete på dem. Jag var så trött på sjukhusvistelser och sa att jag ville åka hem, säger Majvor.

Hon fick svaret att hon var för dålig, men krävde envist att bli utskriven. Så blev det också.
Hon vill inte kritisera sjukvårdspersonalen eftersom hon vet hur villkoren ser ut.
– Jag vill inte säga att sjukvården är dålig. Men pressen på dem som arbetar där är väldigt stor. Läkare och sjukvård gör efter bästa förmåga, men ekonomin är dålig och de har inte personal.
Hennes operationssår är nu läkt och det syns bara ett stort ärr på benet.
– Jag har så stark lust att leva, hur sjuk jag än är. Jag har en inre kraft och jag ger inte upp. Jag hämtar kraft från naturen och människor som är snälla, säger Majvor Dahlgren.

Sylvia Kjellberg
sylvia.kjellberg@daladem.se

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons