Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag tänker på undergången varje dag”

/
  • På söndag sänds dokumentären i P4 som en del av programmet P4 Dokumentär. Och Johanna (t.h.) erkänner att det är lite nervöst.” Jag känner mig sårbar. Men jag är väldigt glad att jag gick i land med det här”. Hör mer om Johanna Iggstens berättelse på söndag i P4. Foto: Stefan Daniels

Journalisten Johanna Iggsten växte upp i den undergångsorienterade sekten Summit Lighthouse i Grycksbo. Nu berättar hon om tiden i P4 dokumentär på söndag.
Då Carola spelades på roliga timmen i skolan satt hon med armarna i kors i bänkraden. Det var så Johanna Iggsten skulle hindra den negativa energin från den förbjudna popmusiken från att tränga igenom.

Annons

Från mitten av 70-talet fram tills slutet av 1980-talet omgavs Johanna Iggstens vardag i Grycksbo av den amerikanska sektrörelsen Summit Lighthouse. Det var hennes mamma intresse som ledde till att familjen gick med.
– Nej, jag var inte alls öppen med sekten med andra. Det var inte så att jag predikade det jag trodde på utan jag gjorde allt jag kunde för att passa in utifrån det jag kunde.
– När man inte växer upp i något som sticker ut, utan håller sig inom normen, då behöver man inte ifrågasätta mycket. Och då är det ganska lätt att fnissa åt det som sticker ut. Men när man lever i utanförskap, som att vara med i amerikansk undergångssekt, så är det annorlunda. Det låter ganska extremt men det är ens vardag.

Familjen var några av de få anhängarna som fanns i Grycksbo på den tiden. Men trots att hon växte upp utanför normerna med böcker om chakran och astrala varelser, menar Johanna att hon aldrig upplevt något riktigt utanförskap.
– Vuxenvärlden närmade sig inte det här alls. Det var ingen som sa något. Däremot så hade man kompisar hemma så frågade de ju naturligtvis – vi hade ju nästan som en kyrka hemma.

Pratar ni om tiden ofta i dag?
– Nej och det var ju det som var så konstigt. När jag intervjuade min syster Malin, så sa hon ”oj, det här är det första gången vi pratar om det”.
Genom sitt yrke som journalist så har hon träffat otaliga människor. Men att viga sin första dokumentär till något så personligt som den egna barndomen, var jobbigare än hon trott.
– Först var det kul. Jag hade väldigt mycket idéer. Men sen när man satt och intervjuade sin egen mamma med frågor från barndomen, så blev det en krock då ”journalisten krockar med barnet”.

Hon förklarar att det egentligen inte fanns någon direkt brytpunkt från sekten. Intresset för det hela ebbade liksom ut mer och mer i takt med att hennes mammas intresse gjorde detsamma.
Men tiden efteråt var inte lätt.
– Jag har aldrig revolterat mot Summit Lighthouse eller mot min mamma som var med i den. Men när min mamma valde att släppa taget om Summit Lighthouse, så var det otroligt jobbigt för mig. Det kändes ju som ett helt normsystem föll för mig. Det gjorde mig väldigt rädd och osäker.

Johanna fortsatte att läsa bönerna ett tag efter att de gått ur Summit Lighthouse, men slutade allteftersom. I dag har hon ingen uppfattning om rörelsen i Sverige. Det är inget hon är intresserad av heller.
Men trots att Johanna lämnat sekten bakom sig sedan länge, så lever ändå en del av tiden kvar.
– Man kan inte bestämma vad man får man med sig barndomen eller inte. Den bär du ju med dig hela livet.

Det finns dock en sak som etsat sig fast mer än något annat.
– Det som är kvar av Summit Lighthouse i mig är undergången. Jag kommer ihåg att vi bunkrade mat och bar på vetskapen att alla man älskar kommer att dö på utsatt datum. Det är något man aldrig kan få bort.
– Det finns i mig hela tiden. Jag tänker på undergången varje dag. Det finns kvar och det är en konsekvens av den tiden.

Sofie Lind
sofie.lind@daladem.se

Annons
Annons
Annons