Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Bra miljöjournalistik som inte får en att bryta ihop fullständigt

Annons

En av de vackra närbilderna i Tina-Marie Qwibergs film

Varje år blir jag lika överraskad av det intensivt gröna – hur fort det går från det att trädens grenar varit kala, bara lite svullna av knoppar, och gråbruna dikesrenar som lyses upp av gula tussilagor, till det att grönskan är kompakt och alldeles självklar och syrenblomningen avlöser häggens och liljekonvaljerna däremellan.

I år alldeles tittar jag också på allt det gröna med andra ögon, efter att ha sett två dokumentärfilmer. De heter ”Bieffekten” och ”Sista skörden” och båda finns på SVT Play (i rätt många dagar till framöver).

Det är Tina-Marie Qwiberg som gjort dem och de handlar båda om jordbruket, som nu snarare är ett industriellt framtagande av livsmedel än just ett brukande av jorden. I ”Bieffekten” handlar det om pollinatörer – bin, humlor – som får allt svårare att klara sig när odlingarna sträcker ut sig milsvitt, de hotas av att det är samma gröda mil efter mil och av olika sjukdomar. Nordamerikanska biodlare kör runt med mängder av bisamhällen, tvärs över hela kontinenten, men bina i deras kupor blir allt färre och lever allt kortare. I ”Sista skörden” handlar det om jorden, och hur samma typ av industriell livsmedelframställning som ställer till det för bina och humlorna också håller på att förstöra våra odlingsbara jordar, de innehåller ingen näring längre utan den måste tillföras på konstgjord väg, med resultatet att livsviktiga spårämnen, mineraler och vitaminer, inte längre finns i samma utsträckning i den mat vi äter. Vi äter dubbelt så mycket grönsaker som på 1970-talet, men får inte i oss lika mycket vitaminer och mineraler, säger forskare i filmen, och konstaterar att det gör oss sjukare.

Läs också: David Jonstad: Livet börjar och slutar med jorden

Det är vackert filmat, både närbilderna på mikrolivet i (frisk) jord och bina som vippar ned sig i blommor och flygbilderna över de gigantiska åkrarna, som ovanifrån bildar snygga grafiska mönster. Och samtidigt är det så väldigt sorgligt. De plöjda, långrandiga fälten innehåller inte jord värd namnet, de nektarsamlande bina rör sig allt långsammare.

Och just som en tänker att det går åt helvete, vrids perspektivet en aning och så visar forskarna i filmerna på lite hopp. Vi kan ställa om. Det går att bruka jorden med målet att få fram näringsrik, bra mat. Inte på det sätt vi gör nu. Men på andra.

Det är bra journalistik, tänker jag. Att kunna berätta om nånting som är jobbigt att ta till sig på ett sätt som gör att en ändå sitter kvar och i slutänden inte heller helt bryter ihop.

Läs också: Lisa Pehrsdotter: Vi kanske borde sätta spaden i jorden

Just klimathot, växthuseffekt och miljöförstöring är svårt att göra journalistik av, just eftersom det både kan kännas väldigt abstrakt och långt ifrån en själv och dessutom obehagligt att få veta mer om, en blir både rädd, uppgiven och besvärligt medveten om att ens livsstil inte är den miljövänligaste.

Nu finns det säkert en del som invänder mot slutsatserna i filmerna, det brukar ju vara så när det handlar om att ifrågasätta vårt sätt att leva som att jordens alla resurser är oändliga (hej Donald Trump).

Men det här är viktigt att vi talar om, att vi gör journalistik om.

Jag funderar som bäst på hur vi, på Dala-Demokraten, kan berätta om hur det här påverkar dalfolket. Samtidigt som jag förundrat tittar på syrenen som blommar, överraskat och tacksamt.

Mer läsning för dig som är Pluskund:

Den livsfarliga sprängörten vanlig i Dalarna

Dalateatern spelar ny folksaga om våra rädslor

Bildextra från studentbalen i Ludvika

Annons
Annons
Annons