Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Lisa Pehrsdotter: Journalistiken kan visa att de här ungdomarna faktiskt är människor

Min vän ringer. Först får hon inte fram ett ord, men efter en stund kan hon berätta att killen som bor hemma hos dem sedan en tid precis fått avslag på sitt överklagande av avvisningsbeslutet och nu har de en ynka vecka på sig att överklaga till Migrationsöverdomstolen, men där krävs nya fakta och argument. Hopplösheten hänger tung över telefonsamtalet, det är i det närmaste omöjligt att hitta halmstråna som en vill klamra sig fast vid och fortsätta hoppas.

Killen, vi kan kalla honom A, kom ensam till Sverige 2015 och bodde först på ett HVB-hem, men fick åldern uppskriven, då när helt plötsligt en massa ensamkommande utan prövning eller åldertester bedömdes vara över 18 år och därmed vuxna. Han och en annan kille, som också plötsligt bedömdes vara vuxen, hamnade på ett asylboende, men mådde så dåligt, vågade inte sova, att A fick komma och bo hos min vän, och den andre killen, vi kan kalla honom O, fick komma och bo hos en annan.

Det är som att de inte är människor.

Killarna kämpar på. Är oroliga, men kämpar på och lever något slags vanligt tonårsliv ändå, även om oron ibland tar över och paniken infinner sig.

Nästan samtidigt som A får beskedet om att hans överklagande avslagits får O reda på att hans ålder skrivits ner igen. Han bedöms nu vara 17 år och ska tillbaka till HVB-hemmet. Trots att han nu hittat en trygghet och ett lugn hemma hos personen han bor hos, där en av hundarna sover med honom om nätterna och lindrar oron.

Det är som att de inte är människor.

De här pojkarna, tonåringar som tonåringar är mest men med en sorg i ögonen, blir till problem som ska åtgärdas. Avhumaniserade, anonyma saker som ska hanteras enligt gällande regler. Flyttas hit eller dit, ofta med ingen eller superkort varsel. Ryckas upp från ställen där de funnit ett sammanhang och hittat något slags trygghet.

Närverket Vi står inte ut men vi sluta aldrig kämpa, som bland annat består av psykologer, kuratorer och socionomer som kommer i kontakt med de här ungdomarna, konstaterar att för många ensamkommande är det nu inte flykten som är det traumatiserande utan hur de blir behandlade här.

För det är som att det glömts bort att de är människor.

Läs mer: Våg av självmord bland ensamkommande

Jag tänker uppgivet att journalistiken inte förslår långt, när min vän och jag lägger på luren. En måste göra något på riktigt, tänker jag.

Men journalistiken kan göra något. Media kan berätta om regler som slår konstigt och hårt, om situationen i länder som Afghanistan, om protester och manifestationer som genomförs.

Och vi kan berätta om människorna.

I veckan skrev kunde du läsa om Kamran, som skrev ett debattinlägg, ett öppet brev, om den frustration han känner och som vi publicerade i förra veckan.

Det kan vi göra. Det tänker vi fortsätta göra.

Och sedan kan vi alla reagera och agera. Det minsta vi kan göra är att se människan.

Läs mer: Hans pappa och syskon mördades i Afghanistan – Migrationsverket vill skicka honom tillbaka

Läs mer: Kamrans öppna brev: Jag vill bygga det här landet, inte förstöra det

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons