Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Liv och död har en självklar plats hos oss

Annons

Förra helgen avled en avlägsen bekant, vi har haft kontakt via jobbet och nu var det länge sedan, men då och då har han dykt upp i mitt Facebookflöde och nu är han alltså död, bara 50 år gammal.

Och på Facebook fylls statusuppdatering efter statusuppdatering med berättelser om denne man, minnen flödar, tårar trillar, hjärtan delas ut till dem som skriver och sörjer.

Det finns en väldig kraft och styrka i att dela sorgen. De sociala medierna gör det lätt att minnas i gemenskap och även om jag nu högst troligt inte läst allt som skrivits om denne man den senaste veckan så har jag läst mycket och känt igen mycket och nickat instämmande, jo så var han.

Läs också: Lisa Pehrsdotter: Det finns hopp för journalistiken

Förr i världen dog en på tidningarnas familjesidor. Det var också på familjesidorna en kom till världen och levde sina liv, gratulerades på födelsedagar och berättade för omvärlden att förlovning skett och bröllop stått, och så, när livet tog slut, en dödsannons och för vissa en dödsruna.

Nu är det på sociala medier som människor gratuleras på sina födelsedagar, det är där ultraljudsundersökningsbilden på familjens nytillskott visas upp, och det är där vi sörjer våra döda.

Och ändå vill jag påstå att våra Dalfolksidor ingalunda har spelat ut sin roll.

Och ändå vill jag påstå att våra Dalfolksidor ingalunda har spelat ut sin roll.

Naturligtvis finns det många människor som inte hänger runt på sociala medier och för dem är det högst troligt att det är på vår Dalfolksida de kan få reda på att en gammal bekant gått bort. För dem är det givetvis högst väsentligt och viktigt att bläddra fram till familjesidan i papperstidningen varje dag för att hålla kollen.

Men även de som läser på Facebook att ett barn blivit fött eller ser bilder från någons bröllopsfest på Instagram har något att hämta på våra Dalfolksidor, menar jag.

Läs också: Ulla stickar för välgörenhet

Sedan årsskiftet ungefär arbetar vår Dalfolksredaktör Katharina Berglund på heltid med dem (tidigare gjorde hon en hel del annat) och hennes fokus nu är att berätta om människorna, på ett sätt som inte alltid görs på sociala medier. Varje människa är en berättelse och genom att ta del av den lär vi oss något om varandra och kanske rentav om en själv, för att uttrycka det högtidligt. Men just så storslaget kan det faktiskt vara. Vid en första anblick och på ytan kanske det inte alltid verkar så, men det är min fasta övertygelse att varje människa har något att berätta och om det så handlar om att bygga en liten bulldozer från scratch eller sticka bebiskläder till barn i Afrika, kan du och jag lära oss något av att få möta dessa människor i text och bild och på film. Vi kan fnissa lite eller snyta bort en klump i halsen eller höja ett ögonbryn.

Läs också: Körv-Åke fyller pension

De mötena sker inte alltid på Facebook. Alla berättelser finns inte där. Eller så får en inte syn på dem för att de inte finns i det sammanhang där en själv finns.

Sociala medier är på många sätt fantastiska, det visar inte minst den våg av gemensam kärlek och sorg som vällde fram när min avlägsna bekant dog, så trösterikt och värmande.

Via våra Dalfolksidor kan du få en bredare och djupare bild, en annan berättelse som också är viktig.

Det tycker jag är väldigt fint.

Har du tips på någon som vi kan berätta om på våra Dalfolksidor? Hör av dig till dalfolk@daladem.se

Annons
Annons
Annons