Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Svår publicistisk balansgång när allt finns på sociala medier

Annons

För dig som är Pluskund:

Huset säljs – flyktingfamiljer får inte vara kvar i Älvdalen

Skoter-tv: Nu drar skotersäsongen igång

Simhallsbeslutet: "Det är viktigt att förslagen ställs mot varandra"

Den måste ha bott under en sten som missat ”vrålet från hundratusentals kvinnor” som journalisten och författaren Katarina Wennstam så kraftfullt kallade det i en intervju i Svenska Dagbladet.

Det handlar förstås om proteströrelsen som samlats under hashtagen metoo (jag också) på olika sociala medier runt om i världen, efter att filmproducenten Harvey Weinstein avslöjats med att ha trakasserat kvinnor i åratal. Idén är enkel: om alla som utsatts för sexuella trakasserier skriver ett #metoo på Twitter, Facebook, Instagram eller vad du nu föredrar, så visar vi världen omfattningen av det här problemet. Och kvinna efter kvinna räckte upp handen och sa ja, jag har också utsatts för sexuella trakasserier. Berättelse efter berättelse sprids. Det är ett gigantiskt problem.

Och nu syns det.

Det har fångats upp av olika redaktioner, ännu fler berättelser kommer fram, statsråd reagerar och utrikesministern själv berättade att hon också utsatts. I helgen manifesterade människor på torgen i flera svenska städer. Metoo.

Diskussionen är oerhört viktig. Det här behöver vi, som samhälle, göra något åt.

Läs också: Lisa Pehrsdotter: Nu räknar vi – och lovar bättring

I kölvattnet av det här pågår också en annan diskussion, som handlar om traditionella medier och varför vi namnpublicerar, eller inte.

Diskussionen är oerhört viktig. Det här behöver vi, som samhälle, göra något åt.

För under hashtagen berättade en kvinnlig medieprofil på Instagram att hon våldtagits av en manlig medieprofil på Aftonbladet. Våldtäkten ska ha begåtts 2006, men anmäldes flera år senare till polisen som efter utredning lade ner förundersökningen i brist på bevis. Till en början publicerade inga medier namnet på honom, och upprördheten på sociala medier var stor: Ni håller era egna om ryggen. Sedan dess har såväl Expressen som Svenska Dagbladet publicerat och i Aftonbladet talade så den anklagade journalisten ut. För en bedömning som görs ena dagen, behöver inte nödvändigtvis innebära att samma bedömning görs nästa dag. Både på Expressen och SvD har reportrar arbetat med nyheten, tagit den vidare, och hittat ytterligare fakta som de menar stärker berättelsen och då blir också bedömningen av namnpubliceringen en annan.

I de pressetiska reglerna står bland annat att vi ska vara restriktiva med att publicera namn på personer, som utpekas som klandervärda. Saker som personens ställning i samhället (folkvald, kändis, företagsledare, eller journalist…) spelar in i bedömningen, publicitetsskadan för den enskilde ska ställas mot vikten av allmänheten att få veta – och den bedömningen är upp till varje enskild utgivare att göra.

Alltså står det vem som helst fritt att berätta, med namn och bild om en så vill, att en person gjort sig skyldig till någonting.

Sociala medier styrs inte av de här etiska reglerna (däremot finns det givetvis regler, som brukar handla om att kvinnors bröstvårtor inte få synas och sådant). Alltså står det vem som helst fritt att berätta, med namn och bild om en så vill, att en person gjort sig skyldig till någonting (det kan förvisso leda till en dom för förtal). Och så görs nu, och har gjorts tidigare.

Läs också: Lisa Pehrsdotter: En gång till – vi mörkar inte

När ”alla” vet vem som pekats ut, verkar det kanske knepigt att inte publicera namnet också i traditionella medier.

Men tänk efter. Vill vi verkligen ha det så att människor, på mer eller mindre fasta eller lösa grunder, hängs ut på sociala medier och i tidningar?

På sina håll har reaktionerna påmint om en lynchmobb.

Det tror i alla fall jag inte gagnar saken.

Men det är stundtals en knepig publicistisk balansgång. Och jag hoppas att diskussionen om den inte skymmer den viktiga diskussionen och olika åtgärder den rimligen måste leda till om de sexuella övergrepp och trakasserier som metoo-rörelsen synliggjort.

Annons
Annons
Annons