Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Vem är det som har en agenda egentligen?

Annons

Medierna mörkar. Medierna skriver inte om att det är invandrare som begår brott. Medierna tiger om sanningen för att de har en dold agenda, ja den har de till och med kommit överens om på en gemensam, hemlig konferens (jodå, det sistnämnda påstår ibland).

Åsikterna känns igen, de brukar vädras relativt ofta i olika forum på internet och säkert kring ett och annat fikabord också.

För några veckor sedan plockade vår, sedan den här veckan pensionerade, reporter Gubb Jan Stigson isär en artikel i den högerextrema publikationen Fria tider. Artikeln baserade sig på händelse, som såväl Gubb Jan som Fria tider skrivit om, där en ung man som befunnits skyldig till sexuellt utnyttjande av barn. Det kom ett mejl till redaktionen där det påstods att vi glömt att ta med vissa fakta och att censur nu blir löjlig när det går att ta reda på sanningen på internet.

Utifrån det gör Gubb Jan en pedagogisk genomgång av vad vi skrivit och vad Fria tider skrivit och kan med lätthet peka på rena lögner, förvanskningar och insinuationer i Fria tiders artikel som gör att den är bra långt från att beskriva sanningen om händelsen.

Läs mer: Så fejkar Fria tider en korrekt nyhetsartikel

Men personen som mejlade till oss och hade läst både vad vi och Fria tider skrivit, valde ändå att lita på den högerextrema sajten snarare än oss.

I de mätningar som SOM-institutet (en del av Göteborgs universitet) är människors förtroende för (de traditionella) medierna alltjämt relativt högt. Däremot visar en undersökning som institutet gjort på uppdrag av Institutet för mediestudier att mer än hälften av befolkningen anser att medier inte skriver sanningen om invandringen.

Det här skrev SVT:s programdirektör, tidigare chefredaktören på Aftonbladet, Jan Helin, en mycket intressant debattartikel på DN Kultur om i veckan, han konstaterar att det som förr var så enkelt; ”Den media som sökte sanning genom att verifiera fakta, vara försiktig i slutsatser och noga med täta vinklar vann förtroende” nu utmanas av så kallade alternativa medier och skriver sedan att den självkritik som medierna ägnar sig åt är välgörande men inte får övergå i ”poserande självspäkning”.

Han backar tillbaka till frågan om vad det är medierna förtigit och hittar istället genomgångar som visar att det skrivits uppemot 4000 artiklar varje år sedan mitten av 90-talet och de handlade i huvudsak om olika problem som följer av invandring.

Helt tyst har det alltså inte varit, om man säger så. Och även om en hel del med all säkerhet hade kunnat göra annorlunda konstaterar Jan Helin detta viktiga:

”Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år. (…). Den har sin rot i en auktoritetstroende, etablissemangsföraktande populistisk politik som inte längre är en underström utan själva vinnarhålet i dagens politiska landskap. Det är en politik som vunnit förtroendet att sköta världens mäktigaste ämbete och som i sin världsuppfattning hyser en radikalt annorlunda syn på medier än den klassiskt liberala synen om oberoende medier som omistlig del av demokratin.”

Det är alltså inte så att misstroendet mot medierna, påståendena om att vi mörkar, inte nödvändigtvis har sin grund i att seriösa medier faktiskt valt bort att skildra saker. Utan det handlar om en politisk agenda, en politisk agenda som vi, i vår ambition att återfå folks förtroende, inte kan skriva under på, om vi fortsatt ska stå för de grundläggande värden som vi hittills baserat vår verksamhet på.

Detta bör vi vara medvetna om, såväl vi som arbetar som journalister som du som tar del av journalistik, hur än du nu väljer att göra det.

Läs vår Plusmärkta journalistik:

Avhoppad nazist i stark föreläsning

Krogjuryn: Mycket för pengarna - men de tlilla extra saknas på Mimos

Ryska extremsåpan var en bluff: Folk är bittra och sura och känner sig svikna

Annons
Annons
Annons