Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Vi kanske kan minska oron

Annons

Läs vår plusmärka journalistik

De startar feministisk skrivarstuga - efter att ha läst en krönika i Dala-Demokraten

Linnéa förverkligar sin dröm och startar eget

TV: Här åker Dalasoldater till Gotland

Byn där jag bor har en sån där Facebookgrupp där byborna kan berätta om saker som händer, tipsa varann om olika grejer och efterlysa bortsprungna katter.

Allra mest tid och kraft ägnar medlemmarna i gruppen på att berätta om ”misstänkta fordon” som kört förbi deras hus, om stenar som ligger på trappor och altaner, och en lång tråd började med att någon fått ett rosa litet klistermärke på sin brevlåda och nu var orolig för inbrott (så småningom visade det sig att någon kunde berätta att det var en markering för att brevbäraren skulle veta att personen ifråga skulle få en medlemstidning från sitt nya fackförbund). I en annan tråd rapporteras om en bil med personer som verkade åka runt och leta efter något, de hade stannat och frågat trådstartaren efter en adress och det var ju misstänkt som sjutton, inte minst eftersom det satt en kvinna med sjal i baksätet. Det visade sig, i ett av trådsvaren, att familjen i bilen högst troligt skulle köpa en cykel av en person i byn, men att köparna inte hade hittat fram till rätt adress. Jo, men trots det var de säkert ute och rekade, bara extra listigt att göra det genom att låtsas vilja köpa en cykel, menade någon annan.

Sådär håller det på.

Jag tänker på ”min” grupp när jag läser en krönika av Hälsingejournalisten Mattias Guander om just det här fenomenet, han konstaterar att alla dessa grupper på nätet är alarmister som förenas i sin oro och ”växande olustkänslor inför den stora mörkläggningen” och ”ingen gemenskap är starkare än den som bygger murar mot yttre hot”. Han tror att det handlar om att vi, trots ett alltmer individualiserat samhälle, ändå behöver just gemenskapen och det är numera i de här grupperna en kan hitta den.

Och jag tror att det stämmer.

Men jag funderar också på vad medierna gör eller har gjort för att förstärka den där bilden av rekande kriminella element som långsamt kör omärkta skåpbilar på gator i bostadsområden och byar. Har vi bidragit till människors känsla av otrygghet genom att skriva om källarinbrott och stölder av båtmotorer (som de facto sker men definitivt inte överallt hela tiden)? Och nu har det gått varvet runt och istället är känslan av att vi inte skriver om saker och ting som händer, eftersom media har en dold agenda (oklart vad som står på den egentligen).

Men oroliga är folk. Och många gånger helt i onödan.

Och kanske är det för sent, men jag tänker att vi ändå kan göra nåt lite annorlunda. Göra journalistik som förklarar. Som kan hjälpa till att avfärda oron de gånger den är obefogad och tipsa om åtgärder en kan ta till för att undvika inbrott, till exempel. Som kan berätta om hur (o)vanligt det är med inbrottstjuvar på rekrundor och om vad statistiken säger om både dem som drabbas av brott och dem som begår dem. Vi har gjort det förr, absolut. Men vi kanske ska göra det igen, med mer kraft. Och ge folk lite länkar att dela i de här grupperna, kanske.

Emy Krüger heter vår nya kriminalreporter på Dala-Demokraten. Hon har en hel del idéer om vad hon vill berätta om. Men tar förstås gärna emot era tankar också (mejla emy.kruger@mittmedia.se).

Kanske kan vi lugna nån.

I min by har det inte begåtts ett enda inbrott, inte på senare år i alla fall. En båt är borta, den kan vara stulen eller på drift. Jag är inte orolig. Inte över det i alla fall.

Här kan du läsa Mattias Guanders krönika. Den är Plusmärkt men som Pluskund på dalademokraten.se har du också tillgång till Plusmaterial på den sajten (och 19 andra). LÄs mer om det här.

Annons
Annons
Annons