Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönikan: Mattias Ekstam

Annons


Jag har ett kassettband med en gammal Robert Plant-intervju från SR P3. Han får frågan om hur trovärdigt det egentligen är med åldrande gubbar som sjunger rock. ”Well, teenage is a state of mind” svarar han avslappnat.

Så sant, så sant. Jag är till och med beredd att gå ännu längre tillbaka i åldrarna: att spela musik är det enda som är lika barnsligt kul som att bygga med lego. Alla gamla legobyggare vet vad jag menar. Man glömmer att äta. Mamma (eller i det här fallet min fru) kommer ner till spelskrubben i källaren och undrar var jag tog vägen. Det är uppslukande. Av någon anledning är detta beteende mer socialt accepterat när det handlar om idrott, ja till och med modelljärnvägar, än med musik. Särskilt rockmusik, sånt förväntas man växa ifrån. Det har jag inte gjort.
En före detta jobbarkompis och jag blev stående vid ett rödljus i Stockholm en gång, precis bredvid en skola. Genom den nedvevade sidorutan hördes ett band repa i musiksalen. De körde en supervinglig version av Iron Maidens ”Holy Smoke”. Objektivt sett lät det bedrövligt. Ingen fritidsgårdsföreståndare i världen hade låtit dem uppträda. Emellertid antar jag att fotbollsföräldern som ser sin sjuåring göra en bollrusning känner samma sak som jag kände: ”Jäklar vad roligt, kidsen håller på!”. Det är entusiasm, ren och oförvrängd.
En replokal är bland det mest inspirerande som finns. Det skapas ju konst där, för tusan! Konst, det där som enligt schablonen ska vara svårt och förbehållet någon sorts invigd societet. Men inte i repan inte! Där klarar man sig långt på själ och vilja. Utan kommer man ingenstans.
Ni ser själva, jag blir alldeles till mig bara av att skriva om det.
Min dotter, ett och ett halvt, gillar att sitta i mitt knä bakom trumsetet och slå så hårt hon kan. Cymbalerna slamrar och hon skrattar högt. Hoppas hon aldrig blir för gammal för det.

MATTIAS EKSTAM

Annons
Annons