Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jakthunden tar sin första älg: "Det blir lite fuktigt i ögat"

Att fälla den största och ståtligaste älgtjuren behöver inte innebära den bästa jaktupplevelsen. I stället kan ögonen tåras även på den hårdaste av jägare när samarbetet med människans bästa vän – hunden – fungerar klockrent.

Annons

Sedan barnsben har jakten haft en stor betydelse i Robert Törnqvists liv. Det vittnar ett litet ärr på handen om som kommer från när han som liten pojk fick hjälpa till med en fälld älgtjur. Kniven har han fortfarande kvar och plockar fram lagom till varje älgjakt startar.

Idag jagar han med det södra jaktlaget i Mo viltvårdsområde i Söderhamn. Sedan fem år tillbaka är han placerad vid ett älgpass vid Enmyra i Bergvik, ett pass som han själv beskriver som hemtrevligt.

Bara ett stenkast från passet finns ett flertal spår i mossan som visar att det nyligen har rört sig vilt i området. Precis som det har gjort så många gånger förr och som det gjorde 2013 när han fällde två älgar från samma pass.

– Jag sitter och filosoferar när det plötsligt blir ljuvlig musik nedanför backen en bit bortanför passet. Hunden Jussi står och skäller på en älgko med kalv och jag blir direkt på helspänn. Det är då pulsen ökar och man känner adrenalinpåslaget.

Lyssna på en annan jakthistoria här: "När det sket sig för den kräsmagade jägaren"

Under fem år har Robert Törnwvist letat sig fram till sitt triangelpass i skogarna kring Enmyra.

–Jag får syn på skallen och ser att det är en ko som var fredad då. Men när kon går tillbaka upptäcker jag en kalv under magen innan de försvinner ner mot skogen och ur sikte.

Jussi jagar ner bakom älgarna som plötsligt kommer tillbaka upp mot passet. Samtidigt går hunden åt sidan och ger Robert en fin skjutgata.

– I den stunden har jag ett jättebra läge på kalven så jag lyfter bössan och kramar av skottet. Men jag får ingen reaktion från kalven och tänker att jag inte kan ha missat på 40 meters avstånd. Samtidigt stannar älgkon och kalven och ställer sig och tittar på mig.

Se också: Älgjakten fick en smått oväntad vändning – hör historien här

Robert Törnqvist ställer år efter år upp sin stol på exakt samma plats för bästa utgångsläget.

Många tankar hinner snurra i Roberts huvud och han överväger att kyligt vänta ut situationen eller försöka ta ett skott rakt framifrån.

– Då vrider kalven upp sig så att jag får full bredsida på den och låter det andra skottet gå av. Det känns som att det tar klockrent men jag får fortfarande ingen reaktion från kalven och då blir jag väldigt fundersam.

Båda träffarna ska så småningom visa sig ha tagit bra och strax efteråt tar kraften slut för älgkalven som lägger sig ner i lingonriset.

– Det var hunden Jussis allra första älg så jag blev väldigt glad för hans skull. Men hunden var mer intresserad av älgkon och stack vidare efter den så jag ropar i radion efter hundföraren.

Till sist kommer både hundförare och hund till platsen och Jussi får gå fram till kalven för att ragga lite hår som belöning.

– Känslan som uppstår där och då går inte att beskriva eller sätta ord på. Men det blir lite fuktigt i ögat och det står jag för som den brutala jägare jag är, skrattar Robert Törnqvist.

Mer om jakt:

"Hornen blänkte så fins i morgonsolen"

Jägaren hörde andetag bakom ryggen: "Otroligt att det inte kände människolukten"

Annons
Annons