Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aino Trosell har invigt Dan Anderssonveckan 2016

Under lördagen på Finngammelgården i Skattlösberg talade författaren Aino Trosell om hur skalden synliggjorde det arbetande folket. Här presenterar DD Kultur en förkortad version av Trosells tal.

Annons

Dan Andersson stod för något nytt. Genom hans lysande diktning nådde finnskogsbefolkningens hårda liv och speciella folkkynne ända in på redaktionerna i det fjärran Stockholm. Det som Finnskogens folk levde och erfor – det kunde Dan Andersson få ner på pränt. Med auktoritet klev skogarnas folk, med sina milklubbor och kolfat och iklädda sina slitna arbetskläder, fram på den litterära scenen. Det arbetande folket blev synligt.

AinoTrosell höll invigningstal när Dan Anderssonveckan 2016 invigdes i Skattlösberg på lördagseftermiddagen.

Dan Andersson är 128 år ung. Han var 32 år gammal när han dog. En tidigare invigningstalare påstod att han inte gillade att knega. Hon påstod även att han hade varit sjöman. Inte heller det är sant.

När jag var trettiotvå år gammal hade jag kommit ut med summa två romaner, fem noveller och noll dikter. När Dan Andersson var trettiotvå år gammal hade han skrivit en hel livsproduktion för en genomsnitts författare.

TV: Då träffade Aino Trosell Dan Andersson första gången

Dan Andersson var inte lat. Han var en hårt arbetande, ständigt verksam författare som likt snigeln bar med sig sin verkstad överallt. För det går inte att stänga av.

Fast då finns tack och lov den bästa drog av alla för en författare: att förglömma sig själv. I en text. Som man läser, samtidigt som man skriver den.

I min bokhylla står tio band Dan Andersson; romaner, ballader, dikter, berättelser och visor. En halvmeter bokryggar, och inte om vad som helst: dikter att överleva av, än i denna idag.

Dan Anderssons flit har blivit häcklad, förminskad, ifrågasatt och inte räknats med eftersom han tillhörde det fattiga folket. Han gjorde visst en visit i en gruva. Den resan blev ju kort. Han var i timmerskogen och fick nog även av detta knog och hur mycket vaktade han egentligen milor?

Var han lat? Han brände sina ögon, han förfrös sina händer, hans hjärta stannade och började med möda slå igen. Han levde så nära sitt folk att han kunde gestalta och förmedla hur det kändes.

Inte bara kunde. Han måste. Det var hans tunga arbete, hans oförtröttliga värv.

Endast den som har varit med kan vara så detaljerad och så... andlig, som till exempel i dikten om Stjärna "när snön stod i selstickan opp".

TV: Kultursekreteraren tipsar om höjdpunkter under Dan Andersson-veckan

Karl den fjortondes sarkofag i älvdalsporfyr vägde sexton ton. När den skulle transporteras till Stockholm drogs den på släde av hundratio älvdalsbor, finklädda i sina sockendräkter.

På själva porfyrkistan satt en spelman.

Och fastän han åkte helt gratis, var kanske han den viktigaste dragaren av dem alla. Han fick karlarna att stå ut, kanske till och med att - njuta.

Dan Andersson sitter på vårt lass. Han bröt inte malm och för det ska man vara tacksam, då hade det ju inte blivit några dikter. Han var en gudasänd begåvning och hade han vuxit upp på Östermalm så hade aldrig någon i världen kommit på tanken att kalla honomför lat. Ju närmare folket en diktare kommer ju fler felfinnare drar han på sig. Dan Andersson var fattig. Om han inte skulle ha levat ur hand i mun, så hade han fått ägna alla dygnets vakna timmar åt att just "knega". Då hade världen gått miste om en stor poet, och själva vår verklighet här i Bergslagen och Dalarna hade tett sig blekare.

I september kommer min nya roman "Helmers vals" ut. Den handlar om min far och om nästan hela nittonhundratalet och den mylla det moderna Sverige gror ur. Där finns väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som alla svepte genom Dan Andersson och hans samtida, fram och tillbaka.

Likt den instängda fjärilen flaxar själen mot ljuset: är det där, är det där? Ett sökande, en kamp.

Dan Andersson växte, tätt intill arbetarrörelsen. När jag som femtonåring blev medlem i SSU Malungsfors, var det så mycket Dan Andersson - särskilt Jungman Jansson - att jag blev alldeles övermätt.

När jag många år senare kom ut med min första roman, hade förlaget Tiden i samma veva det goda omdömet att ge ut Dan Anderssons samlade verk till en rimlig penning. Då gav jag mig giganten i våld och lästa alla tio banden. Och sedan var jag fast. Trots de lite konstiga romanerna. Dan Andersson var som en livboj över mörka vatten för en nykläckt författare som på många år än inte visste om att hon var det. Och som kom från Malung.

Allt det där i SSU medJungman Jansson till förbannelse var förlåtet. Som trettioåring såg jag nu Dan Andersson i hans egen rätt. Jag förstod hur hans diktning hade påverkat mig på djupet.

Dan Andersson idag? Inte svårt alls. Dan Andersson kan trösta de tusende vandringsmän som vaknar i fasa med brinnande bilder på näthinnan, som längtar fastän målet för längtan är sönderbombat, som hoppas och kämpar för en lugn plats på jorden och mat för dagen åt de sina. Precis som finnarna som en gång invandrade till dessa skogar med sina annorlunda sedvänjor och främmande språk.

Som för många diktare är längtan en ständig följeslagare och ibland outhärdligt stark. Dess rot är ofta rotlöshet. Jag vill hem till dalen vid Pajso. Men närjag väl är där vill jag tillbaka till staden, jag vill föra vidlyftiga samtal som man inte kan göra med granarna. Ingen belåtenhet vidlåder en sann poet.

Jag har skrivit om Bergslagen, bland annat en roman som heter "Järngreppet". Utan att veta om det är jag säkerligen influerad av Dan Andersson, om jag får vara så storvulen, i följande rader:

V em känner malmens vägar,

vem känner malmens kropp, bättre än vi?

Vem känner malmens färd från urberg till glansigt stål,

bättre än vi som befriat dess kropp från sina urbergsfjättrar?

Vi som tvättat den nyförlöst ur mörkret därnere, vi som

krossat den och smält den till järn?

Vem känner järnets vägar bättre än vi, som anrikat, smält det?

Vem känner järnets resa som vi, som följt dess ringlande dans överjärnverkets stybbsvarta golv?

Vi som härdat det, att bli hårt stå emot.

Vi som legerat det, med en seghet, att aldrig ge efter.

Och om vi gör det

blott

fjädra tillbaka igen.

Dan Andersson var en av oss. Den del av oss som höjer sig över inskränkthet och trångsyn.

Annons
Annons
Annons