Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt jag inte behöver

/
  • Strävan efter enkelhet är – om vi fortsätter att se oss som åsnor – att strunta i moroten.

Dala-Demokratens krönikör David Jonstad ser oss som åsnor.

Annons

På vår brevlåda sitter en ”ingen reklam”-skylt. I webbläsaren har jag har annonsblockerare. Vi har ingen teve och här i byn finns inga reklamtavlor. Bortsett från annonserna i tidningen är jag därmed tämligen förskonad från köpbudskap. Men så ibland hamnar jag ändå framför en teve just när det är reklampaus och får en påminnelse om hur stora ansträngningar som görs för att jag ska vilja ha mer – att jag inte ska vara nöjd.

Kanske lyckas något slugt företag plantera en dos ha-begär i mitt undermedvetna, men det bestående intrycket när reklambombardemanget tagit slut är ändå: ”tänk vad mycket jag inte behöver”.

I år är det 200 år sedan som Henry David Thoreau föddes, den amerikanske författare och filosof som redan i mitten av 1800-talet fick nog av köphets och skapade behov. Thoreau byggde sig en liten stuga vid skogstjärnen Walden där han bodde under två år medan han utforskade det som han kallade för naturlig enkelhet. Målet var att ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten”. Vilket han också gjorde och skildrade i sin klassiska bok Walden. Boken har sedan dess gett näring åt åtskilliga drömmar om att leva det enkla livet, i ett lägre tempo, med gott om tid för umgänge med familj och vänner och i nära kontakt med naturen. Ett livspussel som inte består av tusen bitar, bara av ett par stycken – väl utvalda.

Denna utbredda dröm har väl aldrig varit så avlägsen från människors verklighet som i dag. När vi i vår del av världen stressar genom livet omgivna av ett ofattbart materiellt överflöd. Ett överflöd som märkligt nog måste göras ännu större till nästa år. Våra behov framställs som omättliga – det är därför som vi måste slita så hårt. Vi är som åsnan som har den där moroten dinglandes i en käpp framför ögonen, alltid strax utom räckhåll. Strävar vi bara framåt lite till så kommer vi nog att bli mätta och nöjda.

Strävan efter enkelhet är – om vi fortsätter att se oss som åsnor – att strunta i moroten, stanna upp och inse att det finns gräs vid våra fötter. Det är att ifrågasätta föreställningen om att våra behov är omättliga och att förstå att ju mindre våra behov är, desto lättare blir det att tillgodose dem och desto mer makt får vi att själva välja hur vi vill leva våra liv.

Det här är inga nya insikter. De är urgamla. Mest framträdande är denna behovssyn hos jägar-samlarna – i den kultur som helt dominerar mänsklighetens utveckling. Jägar-samlarna var mästare på att skala bort de flesta materiella behov utöver de mest grundläggande, vilket innebar att de ofta inte behövde arbeta mer än ett par timmar om dagen. Resten av tiden kunde de ägna åt den typ av stressfria liv som vi i dag mest kan drömma om. De levde i det som antropologen Marshall Sahlins har kallat för ”det ursprungliga överflödssamhället”. Ett överflöd som inte skapades genom stor produktion, utan av små behov.

Jag tror att det är nu under sommaren som vår kultur kommer som närmast den naturliga enkelhetens filosofi. Våra semestervanor skvallrar om detta: Nomadlivet i husvagnen, stugtillvarons primitiva elegans eller ännu enklare – utflykten till badstranden, med familjen, vännerna eller i ensamt majestät. Där behoven inte behöver bestå av mycket mer än mat och dryck, lek vid strandkanten, ett dopp och möjligen en glass.

Som Thoreau uttryckte det: Rikast är den vars nöjen kostar minst.

Annons
Annons
Annons