Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Birger Norman – den siste sanne folkbildaren

+
Läs senare
/
  •    Birger Norman, 1914-1995. Han arbetade som sågverksarbetare, socialarbetare, förlagsredaktör, journalist och krönikör i dåvarande tidningen Metallarbetaren.

Författaren och samhällsdebattören Birger Norman kom ibland att kallas arbetarrörelsens samvete. Nu finns den första biografin över hans gärning.

Den siste sanne folkbildaren kallade Karl Vennberg honom i ett porträtt i Metallarbetaren 1986.

Det var när Birger Norman hade avfyrat sitt sista Vinkelskott där. Efter flera decennier tyckte han det kunde räcka.

Men många beklagade nog beslutet, precis som vi säkert fortfarande är många som saknar dessa Vinkelskott, krönikor där ämnesvalet spände över det mesta, från inrikespolitik till teater och teologiska spörsmål.

Men visst var han folkbildare, Birger Norman.

Den grunden hade lagts redan under hans tid som cirkelledare på det Erdmannska studiehemmet i Kramfors på 1930-talet och på den vägen fortsatte det sedan genom åren, även om rollerna växlade.

Att Birger Norman i somras skulle ha fyllt 100 år uppmärksammades som sig bör på flera sätt i det Ådalen han växte upp i och nu också med den första biografin över honom.

Fast författaren, E. Mikael Norberg, kallar det försiktigtvis inte biografi utan bara utkast till porträtt i helfigur, vilket nog är onödigt blygsamt. Även den som i likhet med mig länge intresserat sig för Birger Norman får reda på åtskilligt som jag inte vetat förut .

Framför allt visar Norberg på den imponerande bredden i hans skriftställeri: Kolumnist, historiker (”Ådalen31”), dramatiker, novellist och framför allt lyriker.

Birger Norman, som började sitt yrkesliv som sågverksarbetare, kom ibland att kallas arbetarrörelsens samvete. Och även om han själv säkerligen värjde sig mot en så anspråksfull beteckning kom han nog av många att läsas just som ett sådant.

Signaturen Struve på Aftonbladets ledarsida skrev en gång – det var när det tidiga 1970-talets vänstervåg skummade som värst – att Norman var den ende som kunde kritisera Rörelsen utan att bli beskylld för att vara språkrör för Mao.

Det låg något i det. Att hans lågmält framförda men i sak ofta svidande kritik i Vinkelskotten aldrig väckte ont blod inom rörelsen var delvis en ren språkfråga. Åtminstone sa han det själv den enda gång vi träffades. Men det berodde säkert ännu mer på att hans kritik bottnade i en djup hemhörighet som andra samtida vänsterkritiker saknade.

Sin socialistiska övertygelse förenade Norman med kristen tro. Det gjorde honom extra intressant att läsa. Merparten av sitt vuxna liv bodde han i Stockholm. Det kan tyckas underligt; han förknippades ju alltid med Ådalen. Men sina landskap bär man djupast inom sig. Ådalen fanns i hans hjärta, dit återvände han också ständigt i sitt skrivande. Och barndomens språk levde i honom. Det framgick bäst i de bägge samlingarna på ådalsmål, ”Utanikring” och ”Speleka” som oväntat blev veritabla publiksuccéer bägge två.

E. Mikael Norbergs porträttutkast, vilken etikett man nu väljer, är ett förnämligt debutarbete i den biografiska genren.

Privatmannen Birger Norman kommer vi väl inte särskilt nära. Men som belysning av en betydande kulturgärning och ingång till ett författarskap värt att räddas från glömskan går det knappast att önska sig mer.

I varje fall inte på mindre än 200 sidor. Det får mig nästan att vilja använda ordet bragd.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons