Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Böcker: Om vingklippta individer i engelsk överklass

Edward St Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose
Översättning: Erik Andersson
Albert Bonniers Förlag

Annons

Vi har allesammans sett miljöerna i olika teve-serier och filmer. De stora rummen med tjocka satingardiner från golv till tak, tjänsteflickan som går från fönster till fönster och drar ifrån för att släppa in dagsljuset i salongerna innan herrskapet kommer ner till frukost. Husets härskare, mannen i sin sidenpyjamas och mönstrade morgonrock – från någon exklusiv affär i London – frun fortfarande lojt liggande i sängen, en bred säng där hon sover ensam eftersom de inte delar sovrum.

Jag pratar om den engelska överklassen, aristokratin, eliten – åtminstone om de själva får döma. Ofta framställs innevånarna i de stora herrgårdarna och slotten som något excentriska, med en rätt underlig inställning till andra: bönder, arbetare, affärsinnehavare, hantverkare, politiker, jurister; kort sagt människor som måste arbeta för att få tillgång till pengar. Själva lever de ett behagligt bekymmerslöst liv, de byter om till smoking och lång klänning när de ska äta middag, även på vardagarna, de fyller på sina drinkar, de rör sig i salongerna och de engelska parkerna medan de idkar konversation och fäller snobbiga kommentarer om sina icke närvarande bekanta.

Så här snabbt sammanfattat verkar det otroligt att någon överhuvudtaget skulle vilja ingå i sällskapen. De som hör hemma där är vingklippta efter alla år på internatskolor, fjärmade från föräldrar som inte hade tid med dem; upplärda i alla upptänkliga former av mobbing och förakt är de otrevliga med stil, de mest slagfärdiga verkar sakna varje form av empatisk förmåga. Ändå får serier som Downtown Abbey enorma tittarsiffror. Evenemang i kungahusen följs av miljoner.

Ändå är det inte de enda bilder som spridits. Evelyn Waugh har skrivit om de dysfunktionella familjerna. Oscar Wilde likaså. I Kiplings böcker förstår man som läsare hur konstiga relationerna mellan familjemedlemmarna är just genom att han tar dem för givna. Men deras böcker har inte skapat någon diskussion eller vämjelse över överklassens levnadssätt och fasoner. Om något har de spätt på allmänhetens nyfikenhet.

Edward St Aubyn däremot har gått in för att beskriva de trasiga individer detta genomruttna klassystem skapar. I sina självbiografiska romaner om Patrick Melrose byter han oupphörligt berättarperspektiv. Han berättar inifrån huvudet på alla de ingående personerna, utifrån vars och ens olyckliga historia får läsaren förklaringar till vad som händer, varför någon reagerar som den gör, men det gör det inte mindre hemskt. Snarare tvärtom. I centrum av berättelsen står pojken Patrick som blir plågad, torterad och sexuellt utnyttjad av sin far utan att mamman klarar av att försvara honom. Följderna av detta blir droger och alkoholism, liksom det var för generationen innan och generationen före det. Känslorna som läsaren tvingas mala sig igenom är närmast outhärdliga. Oupphörligt rör sig personernas tankar kring pengar, tillgången till dem och till de vackra ting de kan bytas mot.

En bit in i läsningen inser jag utan att märka det att St Aubyn vill få mig att förstå att pengar, dyrbarheter och lyxig livsstil är mer gångbara än empati och inlevelseförmåga. I de fina sällskapen är det av största vikt att hålla sig väl med de föraktfulla, de maktfullkomliga, de med de mest dräpande kommentarerna för att bli bjuden till nästa tillställning. Eftersom ingen har något vettigt för sig om dagarna, går det mesta av energin åt till att ha roligt, vilket ofta är detsamma som att djävlas med dem runt omkring.

Det är lätt att tänka att det var så förr, men det St Aubyn beskriver pågår nu, varje dag, hela tiden. Och de individer som drabbas är de som hamnar överst i samhällstoppen.

Annons
Annons
Annons