Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokrecension: Att växa upp i skuggan av Livets ord

/
  • Johan Heltne har skrivit en stark roman om att växa upp i Livets Ord-församlingen i Uppsala.

Förmodligen har det aldrig varit så svårt att vara ung som nu. Vuxenlivet innebär oöverstigliga krav på framgång i yrkeslivet och lycka, som förföljer familjer långt in i det allra mest privata – in i sovrummen och den påstådda familjeidyllen.

Annons

Ve den som inte har ett lyckat fredagsmys och som inte sätter sin surdeg i tid! Ve den som inte förkultiverar sina kryddväxter och placerar dem på balkongen när frosten inte längre hotar de späda plantorna! Detta samtidigt som man oroar sig för månadsamorteringarna på de otaliga lånen och för att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Vem vill bli vuxen på de premisserna?

För den som lägger sitt öde i Guds händer borde det vara enklare. Men den familj som sätts på kartan i Johan Heltnes debutroman ”Det finns ingenting att vara rädd för” har trots den tillit som tron borde vara fundamentet för inte lett till ett okomplicerat liv.

För sina barn har föräldrarna fogat en lång rad andra imperativ till listan, krav på perfektion i såväl det yttre livet som det inre, i skolan såväl som i församlingen. Alternativet är att gå förlorad, att vigas till evig fördömelse, att vid den yttersta domen skiljas från fåren och hamna i ett mycket konkret beskrivet helvete.

”Det finns ingenting att vara rädd för” utspelar sig i Uppsala i början av 90-talet där Jonatan och hans familj bor, inflyttade från Norrland för att kunna ansluta sig till Livets Ord-församlingen under pastor Ekmans framgångsrika ledning.

Den 16-årige Jonatan är en hängiven medlem av Livets Ord Ungdom och på alla sätt en ideal son, kamrat, en studiebegåvning, en lovande fotbollspelare och påläggskalv, men det finns en mörk och livshotande skugga i hans annars perfekta liv.

Jonatan lider av en grav form epilepsi, som periodvis är så allvarlig att han måste vårdas på sjukhus. I församlingens ögon är han en tvivlare, eftersom de med en lindrigt uttryckt bisarr logik leder i bevis att tack vare att Jesus på korset tagit alla människors kval och lidanden på sig är Jonatan redan botad. Det är bara hans sviktande på tro som utlöser anfallen enligt församlingsäldsten.

Men på sjukhuset där han är inlagd för en omfattande utredning utsätts han för den lede frestaren i form av en psykolog, som tror att Jonatans epilepsi är antingen förorsakas eller förvärras av hans engagemang i Livets Ord och av hans bortträngda sexualitet.

Enligt Livets Ord är alla former av sexualitet otänkbar och en dödssynd innan äktenskapets ingående, även om man inte går så långt som kyrkofäderna och kräva att absolut renhet endast kan nås om människan låter stympa sig, så ligger det i luften. Varje erektion och utlösning genom onani är ett nederlag och ett svek mot församlingen och Gud, har ungdomspastorn inpräntat hos sina unga adepter.

Avgörande för Jonatans i tonåren inledda Jakobsbrottning med sin Gud och församlingen är att han dels under en resa till det heliga landet upptäcker fanatismen hos de israeliska soldaterna som är stationerade vid Golanhöjderna, dels att han förälskar sig i den 14-åriga Nina. Hon en främmande fågel i församlingen med ett förflutet i Göteborg, misstänkliggjord av församlingsbröderna på grund av sin delvis icke-kristna bakgrund.

Denna första lika livsavgörande som förvirrande förälskelse driver Jonatan till handlingar som han samtidigt känner djup skam inför, samtidigt som han upplever en hänryckning långt mera förförisk än den han mött i den extas som församlingen erbjuder. Tillsammans beger sig Jonatan och Nina i djupaste hemlighet till ett sommarhus i Bohuslän, där deras gemensamma och obetvingliga lust ställer Jonatans genom tron försvurna renhet på prov.

Jonas Heltnes roman är en berättelse både om hänförelse och livsångest, en strid mellan änglar och demoner, om barnatro och tvivel. Det handlar också om dogmatism och lika utpräglad livsförnekelse parad med hänförelse och uppgåendet i ordet.

För den som i likhet med mig har både barndomsreligiositet och yttersta vänstern i bagaget är miljön förfärande välbekant både vad gäller härskartekniker, fanatism och åsiktsförtryck. Men också en berättelse om lockelsen i att totalt ge sig hän och trosvisshetens okomplicerade lycka.

Det mest bestickande i Johan Heltnes roman är skuldbelastandet av fri tanke och sexualitet, liksom ifrågasättandet av tvivlet som sådant. Språket är enkelt, ibland närmast banalt och sällan laddat av de extatiska stämningar som finns både inom honom själv och den lovprisande och tungomålstalande församlingen.

Själva lågmäldheten och lyhördheten inför ibland mycket skira stämningar och ibland djup ångest laddar romanen mera än en explicit skildrig av ett uppror skulle ha gjort.

Det är med andra ord en komplicerad roman, med många bottnar, trots det har Johan Heltne åstadkommit en rik och sällsport stark debutroman, fylld av respekt även inför den församling som han kritiserar och till slut tar avstånd i från.

Men framför allt är den ett credo, en förvissning om kärlekens makt och förlösning, en roman som inger hopp och livsglädje. Det skulle förvåna mig mycket om inte ”Det finns ingenting att vara rädd för” är inledningen till ett nytt och betydande författarskap.

Annons
Annons
Annons