Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortom stigarna bärande själens vånda

/

Författaren och fotografen Hans Lidman (1910-1976) var som bäst när han skildrade de allra mest utsatta, de förhånade och illa hållna i samhället. Det menar Erik Yvell som läst den nya biografin över författaren av Göran Eriksson och Hans Malmsten.

Annons

Hälsingland är ett författartätt landskap. Inte minst erfars detta om man bläddrar i Bernt-Olov Anderssons redovisning Gästrike-Hälsinge litteratur. Uppräkningen kunde bli omfattande. Albert Viksten, visserligen född i Graninge men länge bosatt i Färila, var en av de tidigast namnkunniga, där fanns också Olle Svensson, Helge Törnros och Karl-Rune Nordkvist för att nämna några.

Hans Lidman (1910-1976) framstod länge som svår att genrebestämma: inte bara fågel eller fisk? Måttligt fiskeintresserad har jag nästan uteslutande sett Lidman som en socialt sinnad folklorist. Framgångsrika förfäder och en egen kringelikrokig väg till berömmelse gjorde att han bekantgjorde sig med många samhällsklasser. Ändå är det hos de allra mest utsatta, de förhånade och illa hållna hans lyhördhet på djupet berör.

Fadern satsade, efter det han avsatts från en framträdande post i Sveg, en stor penningsumma på att få igång en plywoodfabrik i Edsbyn. Det hela blev en infekterad och tilltrasslad historia som slutade med självmord. Hans Lidman var då bara tre år men omständigheten förföljde honom och återkom ständigt liksom den händelse då en lastbil gick genom Amungens is och chauffören omkom men Lidman och en kollega klarade sig.

Skolan skolkade Hans Lidman ofta från och resultaten blev medelmåttliga. I stället löpte han omkring bäckar och åar med metspö eller med bössan i hand för att kunna föra hem något ätbart till den ekonomiskt trängda familjen. Han trivdes i det ungdomligt ensamma upptäckandet.

Skrivkonsten gav han sig tidigt i kast med och publicerade sina alster i lokaltidningen, då under signaturen ”Hasse”. Några hembygdsböcker bestod den bokliga debuten av. Snart nog kom ett stort genombrott med Det nappar i Svartån, 1945.

Den sjungande dalen, 1954, visade på Lidmans stora naturkunnande, i sanning hans mest lyriskt positiva bok.

I sin barndom hade han tillhört en kamratkrets som retade den stammande naivern Lim-Johan, vilken efter vistelsen på Uppsala hospital (ungefär samtidigt som Gustaf Fröding var intagen) kommit tillbaka till hembygden, mycket tack vare fadern till förläggaren Karl-Fredik Björns försorg. Hans Lidman skyler inte över ungdomssynderna utan tecknar ett fint porträtt av denne särling i sin ensamhet stuga där i byn Kyan, sju kilometer norr och Edsbyn.

I många år gjorde Lidman strapatsrika färder till Skandinaviens nordligaste områden och resultatet blev mycket uppskattade skildringar, där inte minst kufar och ensamvargar beskrevs i karga, litterärt ordknappa levnadsteckningar.

Men vem och vad var det Hans Lidman innerst tecknade? Bokens författare sammanfattar: ”en stor del av Hans Lidmans författarskap, för att inte säga hela, utvecklar sig till ett sökande inåt, in till sig själv, hem till jagets kärna och får därför karaktären av ett självbiografiskt projekt.” Jag tycker det är ett ypperligt försök till konklusion.

Inte minst öppnar kapitelindelningen dörren för såväl fiskare, jägare, folklorefantaster, konstentusiaster, fågelskådare- och naturmänniskor till studiesammankomster. Det är min förhoppning att studieförbunden nu drar igång cirklar när denna ypperliga grundbok finns att tillgå.

Hans Lidman, vars prosasamling Nådasmulor jag anser vara den yppersta, var en mångsidig, ständigt arbetande författare, som trots yttre, litterära framgångar ändade sitt liv, 66 år gammal, på samma sätt som fadern.

Annons
Annons
Annons