Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den inhumana äldrevården

/
  • Sebastian Lönnlöv debuterar med

Sebastian Lönnlöv skriver om vård och vanvård i dagens äldrevård i Sverige. Den som tror att privata vårdhem är bättre blir grymt besviken,

Annons

Omslaget ser ut som en sådan där plansch som hänger hos optikern. Stora bokstäver med så långa avstånd mellan varje att ögat först inte läser ihop bokstäverna till ord. De står var för sig, solitära. Men så upptäcker hjärnan det ögat inte såg, att bokstäverna bildar en mening: varje dag är en vårdskandal.

LADDA NER: Dala-Demokratens nya app från Appstore för Iphone eller i Google play om du har en telefon med Android

Jag förstod inte poängen med omslaget. Min hjärna kopplade inte omslag med innehåll. Först sedan jag läst boken klack det till: Varje dag är en vårdskandal. Författaren Sebastian Lönnlövs budskap är att äldre vanvårdas hela tiden, inte bara när media gör skandalreportage om överfulla blöjor eller låsta dörrar, inte bara när det ”avslöjas” att gamla får för lite mat och för mycket mediciner. Det händer varje dag. Men vi ser det inte, märker det inte, tänker det inte. Vi invaggas att tro att det är enskilda händelser, likt bokstäverna på optikerns plansch.

Boken är en blandning av dagbok, skönlitterära skildringar av vardagen på ett äldreboende och debattinlägg. Och det fungerar väldigt bra. Lönnlöv skulle bli sjuksköterska. Med iver och idealism kastade han sig ut på sin första praktik på ett kommunalt äldreboende och fick en chock. Behandlingen av de gamla, bristen på empati, stress och tidsnöd blev för mycket, han hoppade av utbildningen. Men han behövde fortsatt pengar och vikarierade därför som vårdbiträde på ett privat äldreboende under ett drygt års tid. Det är sina erfarenheter och plågande minnen han nu skrivit.

”Vi gjorde vårt jobb, mer eller mindre entusiastiskt. Ingen brydde sig egentligen om oss som personer. Gjorde vi inga grova övertramp fick vi jobba kvar ett tag till.” De korta meningarna fångar väldigt precist inställningen till arbetare, inte bara dem som går och står inom äldrevården, men över huvudtaget. Det som räknas är vad du utför, vad du producerar. Lönnlöv skildrar hur den inställningen förs över på de gamla. Det är inte någon enskilds elakhet eller ondska som gör äldrevården till den inhumana institution det är, det är systemet i sig. ”Det värsta våldet var inte inbyggt i demensen, utan i systemet vi var en del av. ... Vi gjorde vårt bästa, men vi räckte aldrig till. I längden skadade det mig som person. Jag blev bitter och slutade se det jag inte orkade ta in.”

Det är sorglig läsning. Lönnlöv skildrar personalens tillkortakommanden. En vikarie vet inte vad en kateter är, än mindre hur den ska skötas. En annan, fast och sedan länge inskolad, vill inte offra rasten för att byta i sängen på den som kissat utanför flaskan. Han beskriver hur de tvingar in skeden mellan de ihopknipta tänderna på henne som här blind och nästan döv och erkänner hur de kollektivt struntar i att borsta tänderna på flera dementa eftersom de är så jobbiga. Fast det är flera år sedan så skäms han fortfarande.

Efter att han slutat utbildade han sig till bibliotekarie. En dag hittade han en bok om äldreomsorg på ett antikvariat under rubriken ”Våld i samhället”. Den stod tillsammans med huliganism. Han skriver att det är den mest meningsfulla placeringen av en bok han någonsin har sett.

LADDA NER: Dala-Demokratens nya app från Appstore för Iphone eller i Google play om du har en telefon med Android

Läs mer kultur.

Annons
Annons