Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det bortglömda finska inbördeskriget

/

Det finska inbördeskriget har varit bortglömt i Sverige, vilket är märkligt med tanke på att Finland var östra Sverige under 600 år. DD:s recensent Björn Sandmark har läst Finska inbördeskriget av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Annons

Den 9 april 2015 besökte jag Helsingfors för tredje gången. Det var dags för premiär för Lucas Svenssons och Anna Takanens uppsättning ”Fosterlandet”, som hade haft urpremiär på Göteborgs Stadsteater den 27/2. ”Fosterlandet” tangerade Lucas Svenssons familjehistoria, men handlade främst om Anna Takanens. Huvudperson i dramat är Annas far, som kom till Sverige tillsammans med ungefär 80 000 andra krigsbarn under Andra världskriget.

När vi flög in mot Helsingfors den där aprildagen sträckläste jag däremot ut Kjell Westös roman ”Hägring 38”, som utspelar sig i Helsingfors 1938, tjugo år efter Finska inbördeskrigets slut. Finska inbördeskriget ”är ett ofta bortglömt krig” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i boken med samma namn och det faktum att boken är den första jag läst om det kriget tyder kanske på det även för mig.

Westös roman drabbade mig hårt, på så många sätt.

1938 hade det gått tjugo år sedan kriget, och de oförrätter som ägde rum var långt ifrån glömda och än mindre försonade. Romanens upplösning, när en kvinna som tillhört De röda två decennier senare möter sin våldtäktsman från 1918 i sin befattning på ett finländskt försäkringsbolag resulterar i att hon hämnas genom att skjuta honom i tinningen efter en natt tillsammans.

Möjligen var det kanske så att Finska inbördeskriget inte var just bortglömt, utan förträngt, eftersom det var svårt att hantera de oförrätter som ägt rum. 38 000 människor dödades i kriget, eller som en följd av det. När Finland blev självständigt för första gången sedan Medeltiden lade man kanske istället all kraft på att behålla sitt oberoende och den frihet som De vitas segerrika kontrarevolution blev efter De rödas försök att fortsätta den ryska revolutionen utanför Rysslands gränser.

Berglund & Sennerteg har skrivit en bok som kronologiskt skildrar hela inbördeskriget och vars syfte är att ”förklara finska inbördeskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser”, vilket för mig också är en ambition som man på ett utmärkt sätt lyckas med.

De påpekar också att inbördeskriget varit särskilt bortglömt i Sverige, vilket är märkligt med tanke på att Finland var östra Sverige under 600 år. Möjligen kan också maktspelet om Åland, där Sverige försökte få tysk hjälp för att få kontroll över öarna, stärkt ointresset. Har aldrig tidigare tänkt på den omständigheten att Sverige så sent som för 100 år sedan haft territoriella anspråk i Östersjön.

Berglund & Sennerteg redogör noggrant för hela händelseförloppet från den röda statskuppen den 27 januari, smärtsamma detaljer från det de kallar ”den röda terrorn”, krigets förlopp, svenskbrigaderna och vändpunkten för De vita i slaget vid Tammerfors den 6 april. Därefter inträdde ”den vita terrorn”, allt under ledning av den förre kejserlige generalen från Ryska armen Gustaf Mannerheim. De vita pressade De röda allt längre österut och när tyska Östersjöflottan intog Hangö var det en fråga om tid. Den sista striden stod om Viborg, som gav upp den 29 april. Dödandet tog inte slut. Etniska rensningar gjordes i Viborg, fånglägren krävde tusentals människors liv, människor dog av svält och sjukdom.

En intressant detalj i sammanhanget är ett de svenska befäl som deltog på den vita sidan i de flesta fall fortsatte att göra karriärer inom den svenska armén. För egen del lägger jag särskilt märke till den av författarna uppmärksammade Stella Polaris-affären, där den finska militära underrättelsetjänsten flydde till Sverige 1944 med sitt arkiv, ett arkiv som förvarades i Värmland på Rottneros herrgård och förstördes 1960, samma år som jag föddes.

Berglund & Sennerteg går i den här boken inte på djupet med den svenska militärens relationer till Hitlertyskland, men ger ändå tillräckligt många hänvisningar till utvecklingstrådar från svensk överklassen som under Finska inbördeskriget gjorde en viktig insats för friheten, men som under Andra världskriget och Kalla kriget hade en mera dubiös roll i relationen till främmande makt.

Idag är det den 6 december, Finlands nationaldag, som i år också markerar 100-årsjubileet. Att man valt just denna dag som nationaldag är kanske inte i första hand för att det moderna Finland grundades då, utan för att det var då man förklarade sig självständigt från Ryssland som hade fullt upp med revolutionen. Med tanke på vad som hände sedan är det ett klokt val av dag, kan jag tycka.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons