Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dikter från ett gränstillstånd

Den första diktens inledningsrad ger titeln till Torkel Rasmussons nya diktsamling.
Det är inte så illa valt. Många av dessa dikter har karaktären av impressioner, hastigt nedslungade i ett anteckningsblock under vistelsen ute i naturen eller i stadslandskapet.

Annons

Den första diktens inledningsrad ger titeln till Torkel Rasmussons nya diktsamling.

Det är inte så illa valt. Många av dessa dikter har karaktären av impressioner, hastigt nedslungade i ett anteckningsblock under vistelsen ute i naturen eller i stadslandskapet. Exempel: Nattljus, var det en blomma?/Som jungfrun i det gröna …/En chockrosa vind rörde sig oroligt/i vita äppelträd./Och natten föll undan/lade sig på rygg, flämtande/Den trötta månen/som räknade timmarna.

Rätt så ofta finns i dessa impressioner en ångestladdad bakvikt, man får känslan av att den talande lever i en sorts existentiellt gränstillstånd. Inte långt borta väntar döden. Som i den här korta dikten: Några som gick i fel skor/ på fel plats./Då var det en uggla/ i trädet där framme/ som varnade oss. //Snabbt/ stannade vi till. / Löven flimrade./ Blundade hårt. / Två tre djupa andetag./ Ett ögonblick då/ var det nära ögat.

Det händer att det tillståndet skildras än mer konkret, näraliggande. Som här: Blev stående en stund framför/Läkemedelsverket på väg till/Hjärt- och Lung, följde sedan / Huvudvärksgatan fram till korsningen/ Lung- och Hjärt, faktiskt väldigt plågsamt./ minst hundra småfåglar for runt och sjöng just där./ Om vad? … Dikten avslutning vetter åt det som är poeters dödssynd, den onödiga, överpedagogiska avslutningen. Det är lätt att pennan halkar iväg. Men låt gå.

Av det ovan sagda framgår att kärlek är en bristvara i den här samlingen. Men i bokens allra sista dikt öppnas en ljusare horisont när diktens huvudperson efter tövan och tvekan bestämmer sig för att gå ut: … du går och flämtar/ och minns en sång för längesen,/ det var en bister vintermånad/ då kärleken tycktes utplånad. / Nu går du där och nynnar den,/ skyndar förbi spårvagnsperrongen/ och mumlar ord om kärlekslust / och väntar den som längtar just/ bakom hörnet, som i sången./ Du går fram ett helt kvarter,/ viker vänster. Plötsligt vänder/ världen: det är nu det händer./ Därframme står den älskade och ler.

Det är en vacker om än möjligen drömd avslutning på en i grunden rätt mörk diktsamling.

Gunder Andersson

Annons
Annons
Annons