Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dokumentärt om Harry Martinson

/

"Telegrammet från New York" är en dokumentärroman om Harry Martinsons liv skriven av Lars Nordström. DD Kulturs recensent Tony Samuelsson gillar romanens upplägg men menar samtidigt att det inte är någon litterär lyckträff.

Annons

I början av 1900-talet auktionerades min farfar bort till en bonde i trakten. Fadern hade försvunnit efter att hans lanthandel gått i konkurs och lämnat mamman ensam med åtta barn. Hon kunde inte försörja dem alla och några blev sockenbarn. När jag läste "Nässlorna blomma" av Harry Martinson insåg jag att hans barndomstrauma nästan var identiskt med min farfars, de var jämngamla och båda uppvuxna i Blekinge. Fast Harrys mor reste till Amerika och lämnade kvar sina barn. Jag tänker på denna inte helt ovanliga släktbakgrund när jag läser Lars Nordströms roman "Telegrammet från New York."

Harry Martinsons mamma Betty Olofsson drev en lanthandel men när den gick i konkurs och maken dog i tuberkulos emigrerade hon till USA 1911. Harry och hans sex systrar bodde först hos Bettys syster, sedan auktionerades de ut på socknen av fattigvårdsstyrelsen. Då var Harry åtta år, bodde på olika gårdar, till och med ett ålderdomshem. Ofta rymde han av vantrivsel. Efter ett par års arbete på textilfabrik blev han 1920 – sexton år gammal – sjöman och mönstrade på ett fartyg. Ibland lämnade han båtarna och gick på luffen i Brasilien och Indien.

En föregångare till Nordströms roman är Lars Anderssons "Vägen till Gondwana" (2004) där författaren fantiserar över ett obeskrivet ögonblick i den unga Martinsons liv. Han kallar sig Martin Tomasson som i "Nässlorna blomma", när han från Bombays hamn ger sig av inåt landet för att söka en förlorad syster.

Hos Nordström gäller det en förlorad mor. Vi befinner oss på stabil dokumentär grund, långt ifrån den vindlande fiktionen i Gondwana. Harry är arton, året 1922 i Gent och han tar jobb som eldare på S/S Monica med destination New York. Väl där sänder han ett telegram till det avlägsna Portland, Oregon, där hans mamma driver en framgångsrik lunchrestaurang nu med två av sina döttrar, och kanske fler på väg. Men Harry har hon aldrig frågat efter. Nu söker Harry kontakt med mor Betty för att få svar på alla de frågor han ställt sig sedan hon övergav honom. Kan han komma på besök?

Nordström följer både mor och son, Harry och Betty i växelvisa kapitel. Betty har bytt namn till Johnson och har en manlig affärspartner i den bångstyrige Herman, med vilken hon ingått ett låtsasäktenskap. Hon chefar sin rörelse med gott resultat men hemsöks av dåligt samvete för sina barn och brutala minnen från sitt tidigare äktenskap med den alkoholiserade och våldsamme maken Martin. När hon nås av Harrys telegram är det som det förflutna hinner upp henne. Hon inser att hans närvaro i Portland skulle kunna rasera det liv som hon så mödosamt byggt upp. Hon ljuger, tvivlar, spekulerar, känner skuld, förtvivlar. Ska hon svara på telegrammet? I den frågan ryms hela hennes liv. Det är romanen stora ämne och kärna.

Nordström är litteraturforskare, har varit bosatt många år i Portland och har skrivit digra böcker om den svenska invandringen till Oregon. Han vet vad han talar om, det märks, dokumentärt finns det mycket att hämta i hans roman. Visst var Harry Martinson i New York 1922 och det finns biografiska uppgifter om att han då sände ett telegram till sin mor. Vad som därefter hände vet ingen. Själv undvek Martinson att skriva om moderns försvinnande. Nordström har dock letat i arkiven och försökt rekonstruera förloppet: Varför klippte Betty banden med barnen i Jämshög? Vad hände med telegrammet, blev det besvarat?

Jag gillar romanupplägget, att Nordström väljer att ge Betty lika stort utrymme som Harry. Han bottnar djupare i Bettys Oregon än i Harrys juvenila äventyr i New York. Litterärt sett är romanen mindre lyckad. Den gedigna researchen tar för mycket plats, här borde det ha sållats bort och strukits för att ge plats åt läsarens fantasi, men också åt Nordströms. Framför allt lassas för mycket information in i dialogen, vilket inte direkt ger liv åt romanpersonerna.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons