Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skrämmande dystopi över Sverige

/
  • Johannes Anyuru är aktuell med romanen

Johannes Anyurus nya roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" är en skrämmande dystopi av ett framtida Sverige och Europa, där terror och en framväxande fascism/ultranationalism styr våra samhällen.

Annons

Det är ingen feelgood-roman, Johannes Anyurus nya roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar". Tvärtom. Det är realistisk vardagsskräck, fiktion så nära verkligheten att jag då och då måste avbryta läsandet och tänka efter: har det här hänt på riktigt?

Allt börjar med att tre unga terrorister, två män och en kvinna, kliver in i en bokhandel i Göteborg där en kontroversiell konstnär håller ett anförande. Alla i publiken tas som gisslan, panik utbryter och när polisen stormar skjuts en av terroristerna till döds. Då försöker kvinnan förmå den andre att gå därifrån, när det inte går skjuter hon honom.

Kvinnan är ung. Bara en flicka. Hon grips och hamnar på sluten psykiatrisk anstalt. Därifrån tar hon så småningom kontakt med romanens jag, en författare. Hon har läst hans böcker och tror att han kommer att lyssna på henne. Hon anses helt förvirrad, diagnosen tyder på schizofreni, men det är något i hennes berättelse som griper tag i författarens egen rädsla för vad som håller på att ske i det svenska samhälle han känner sig alltmer främmande inför. Trots att han är född och uppvuxen här.

Flickan tror att hon är utsänd från framtiden, där svenskarna internerar muslimer i de obeboeliga och uttjänta miljonprogramsområdena. Hon tror att hon förhindrade en katastrof i bokhandeln, om hon inte varit där hade konstnären blivit halshuggen och alla i gisslan dött.

Författaren klarar inte att värja sig från att den dystopi hon beskriver kan bli verklighet. Han ser ju hur tillvaron han levat i och trott på hastigt förändras, motsättningarna ökar, förfrämligandet likaså. Han känner sig alltmer ifrågasatt, han är ju både svart och muslim.

Texten skapar en väldig osäkerhet och en rädsla för vad som kan hända, för vad som redan händer. I romanen tänker författaren att han alltid tolkat sin mors rädsla som något hon hade med sig från Gambia. Men nu, sedan han träffat flickan och delvis börjat se omgivningen genom hennes framtidsraster undrar han om det inte i stället är så att mammans rädsla hörde hit, till det här landet. På ett annat ställe får flickan i framtiden syn på ett foto föreställande en familj som inte ser svensk ut, men som ändå ser ut att vara lyckliga. Hon förstår inte hur det är möjligt.

Anyuru beskriver framtiden så att jag får svartvita bilder i hjärnbarken. Flickan sitter i lekparkens gungor och pratar med sin väninna, jag associerar till hur det ser ut i Harry Potterfilmerna innan dementorerna kommer för att svepa bort glädjen ur livet. Husen där de internerade ”sverigefienderna” tillbringar tiden har inga fungerande lås, inget rinnande vatten, trasiga fönster och här och var hela väggar bortsprängda. Det obefintliga underhållet har skapat förfallet, men förorten känns igen. Torget, gatan mellan husen, höghuset där socialkontoret brukade ligga.

Det måtte ha varit plågsamt att skriva den här romanen. Det är plågsamt att läsa. Ändå känns den oundgänglig. Anyuru vill med texten skaka om och tvinga fram någon slags reaktion. Jag kan inte låta bli att koppla ihop hans otäcka framtidsvision med Kallifatides nyligen utkomna "Ännu ett liv". Där skriver Kallifatides om hur han inte längre känner igen sig i Sverige, att han återigen, efter mer än femti år känner sig och betraktas som invandrare. Som en icke tillhörig. Två mycket djupt tänkande personer skriver på var sitt håll var sin bok baserad på upplevelsen av att politiken tvingar fram en ökande rasism. Det kan inte vara en slump.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons