Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotboll som politisk propaganda

/

Ekim Caglar lyckas väl i sitt uppsåt att visa på hur fotboll och politisk propaganda hänger ihop. Det gör han i sin nyutkomna bok "Propagandafotboll". Här berättas det om 49 fotbollsprofiler, spelare, tränare och en domare. Samtliga har visat stort intresse för politiska ideologier.

Annons

Idrottstävlingar fångar stora åskådarskaror på idrottsarenor, framför TV-apparaten och i dagspressen skrivs det mycket kring idrott. I några länder har man inte vår typ av kvällstidningar, som tar upp allmänna nyheter och idrottsnyheter. I till exempel Italien har man rena dagligt utkommande idrottstidningar, som Corriere dello Sport. Och den kommer ut i stora upplagor. Aftonbladets och Expressens sportbilagor har hämtat mycket av sin idrottsjournalistik och hur man organiserar särskilda bilagor från just Corriere. Mycket av idrottsbevakningen koncenterar sig i huvudsak på konkreta idrottsaktörer och där står inte bara deras idrottsprestationer i centrum, utan även livet utanför arenan. Ja, man kan nog säga att mycket av skriverierna kretsar kring händelser utan för planen, en slags skandaljournalistik. Och kollektivet underordnas individen.

I dag har idrotten blivit en mångmiljardindustri och det är många i Sverige som engagerar sig ideellt på olika idrottsarenor. Idrotten tävlar på samma nivå som de militära utgifterna och den övriga delarna av näringslivet. Vi har idag enligt Riksidrottsförbundet cirka 600 000 ideellt arbetande idrottsledare. Idrotten är en stor och levande folkrörelse, men ack så urbota naiv.

Just för att idrotten är så viktig i många människors liv gör att man blir blind. Idrott uppfattas som någonting gott i sig. Denna tanke vilar på den grundläggande föreställningen att vi behöver och mår bra av att röra på oss. Och det finns ingen som ifrågasätter detta.

Bland de idrottsintresserade och i idrottsorganisationerna finns som en konsekvens av denna föreställning om att idrotten är något gott i sig, att till exempel doping är en avvikelse från denna goda norm. Och doping ska med kraft beivras. Men tänk om det är just elitidrotten i sig som leder till doping, inte någon yttre faktor, som till exempel viljan till att bli berömd, vilket leder till idrottens avarter? Denna fråga är lite obehaglig.

Naiviteten inom idrottsrörelsen hindrar dessa från att se nyktert på idrotten som samhälleligt fenomen. Och det märks särskilt tydligt vad det gäller förhållandet mellan idrott och politik. Ledande funktionärer inom idrottsrörelsen har under många år hävdat att man inte får blanda samman idrott och politik. Och att idrott förbrödrar och enar länder emellan. Detta är minst sagt en fullkomligt naiv föreställning. Idrott är politik och idrott söndrar.

Att just idrottsrörelsen är så stark i Sverige beror på att man har fått starkt politisk stöd och har fått stora ekonomiska resurser. Idag ger staten, det vill säga politiken, idrottsrörelsen ungefär två miljarder kronor i ekonomiskt stöd per år. Kommunerna bygger idrottsanläggningar till stora kostnader, se till exempel upprustningen av hoppbackarna i Falun, som idag står oanvända. Vilket slöseri.

Och det har ju inte idrottsrörelsen inget emot, det vill säga inget emot att idrott och politik blandas samman. Ledande funktionärer har den föreställningen att politik är lika med politisk propaganda. Det vill säga man snävar in politikbegreppet. Och politisk propaganda ska bannlysas. Men tittar man närmare på idrottshistorien så har man i mångt och mycket använt idrotten som ett politiskt propagandainstrument.

En som behandlar detta tema på ett förtjänstfullt sätt är Ekim Caglar i sin bok "Propagandafotboll". Och han konkretiserar på ett intressant sätt idrott och politik i form av 49 fotbollsprofiler, spelare, tränare och en domare. Dessa är noggrant utvalda för att de har visat stort intresse för politiska ideologier. Att han valt just fokusering på fotboll har att göra med att fotboll är den största idrotten. Så valet av idrott är mer eller mindre självklart.

Huvudelen av boken består av sex delar där politikens ansikte framträder på olika sätt och där olika fotbollsprofiler får symbolisera de olika ansiktena. Med andra ord: det personliga blir politiskt.

Det första ansiktet handlar att skapa en samhällsutopi på planen. Fotboll kan betraktas som del av livet som är mest autentiskt. Tänk bara på den fanatiske anhängaren av till exempel Manchester United. Han, det är ofta en han, ger sitt liv för laget. Och det finns andra större frågor i förhållandet mellan fotboll och livet. Spelsystem och fotbollssystem skiljer sig endast gradvis, inte artmässigt, från samhällsbyggandet och ideologin. Som till exempel frågan om man ska ha platt organisation eller hierarki? Idrotten och fotbollen skapar en nationalkänsla. Och att fotbollslag har en viss karaktär, som till exempel det svenska landslaget, som anses utmärkas av disciplin i sitt spel.

En representant för samhällsutopin är lite överraskande, Nobelpristagaren (1957) i litteratur Albert Camus. Han diskuterade ofta i sina romaner människans moral och det speglade han gärna gentemot fotbollen. Camus spelade själv fotboll, så detta spel var honom bekant.

Det andra ansiktet handlar om fotbollen som accessoar, ett bihang. Andra ser fotbollen som en del av politiken. Thierry Henri bar ibland en tröja av Che Guevara, en mäktig politisk ikon. Renzo Ulivieri, en tränare i Italien som hade nära kontakt med det italienska kommunistpartiet.

Det tredje ansiktet handlar om Latinamerika och dessa fotbollsdårar. Här råder förtryck, hopp och passion. En tydlig representant för detta är César Menotti, en kedjerökande spelar som hatade passionerat juntan i Argentina.

Det fjärde ansiktet behandlar det europeiska slagfältet. Fotbollen har ibland gett uttryck för chauvinism och främlingsfientlighet och detta framträder bland annat hos Fabio Capello som stöder Lega Nord.

Det femte ansiktet som tar upp det svenska tabut, det vill säga att bannlysa politik från arenor. Örgryte IS dömdes till böter för att de hade hängt upp en flagga för den fängslade journalisten Dawit Isaak. Straffet drogs senare tillbaka. Men det fanns och finns idrottare som trotsade tabut och den mest kände är nog Pia Sundhage, som uppträtt tillsammans med Sven Wolter på arrangemang med Proletären FF, en fotbollsklubb som står när KPMlr.

Och slutligen det sjätte ansiktet som rör sig kring Turkiets fotbollstraditioner, som har rört sig från fotbolls maktcentra till gatornas områden. Metin Kurt, en spelare på vänsterkanten. Han fick frågan varför han har denna position och svaret blev: ”Var på planen står jag närmast folket?”

Jag menar att Caglar lyckas väl i sitt uppsåt att visa på hur fotboll och politisk propaganda hänger ihop. Och just hans sätt att ta upp levande och döda profiler gör att boken levandegör förhållandet mellan idrott och politik. Detta område är, för att än en gång slå fast, tätt sammanvävda.

Fotnot: Artikelförfattaren är filosofie doktor i sociologi vid Högskolan Dalarna.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons