Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge henne Augustpriset! Ny stark roman av Anne Swärd

/

Anne Swärd skriver underbart – igen. DD/kultur recenserar "Vera", en familjesaga om skuld.

Annons

I en bergmansk paradvåning på Strandvägen ligger en blek ung kvinna, nyligen gift, nyligen mor. Bortdomnad av sömnmedel. En prinsessfånge i ett slott. Hushållerskan Vanna passar upp. Badar henne. Tar hand om barnet som modern inte förmår titta på.

Bröllopet var en iskall tillställning där till och med champagnen frös, och även leenden, om de hade funnits. Det hölls på familjens egen ö dit båtarna färdats i vinterstormen som i en sägen av Selma Lagerlöf.

Familjen Ceder håller på traditionerna. Äldsta sonen Ivan är nu äntligen gift och bliven med arvinge. Men hans nyblivna, fransktalande maka Sandrine behandlas som en märklig främmande fågel.

Detta är en del av berättelsen i romanen ”Vera”. Vera som i namnet på det nyfödda barnet. Men vem är hennes mor Sandrine? Var kommer hon ifrån? Vad är hennes historia?

Inledningsvis föreställer jag mig giftermålet i dramatiska 1800-talsscener. När bruden kläs och snörs in i korsett. När roddarna för följet av barnjungfrur, kalaskokerskor, släkt och präst ut till ön. Men det är efter andra världskriget, snart 1950-tal, även om tiden tycks ha stannat i den strama överklassvåningen.

Sandrine är märkt av sin uppväxt och av kriget. Och av en hemlig skam.

Efter hand fylls luckorna i hennes bakgrund. Samtidigt som samhället försiktigt förändras utanför; en av hennes svägerskor låter sy upp nymodigheten långbyxor åt dem båda.

Men det är en instängd värld. Också själva berättelsen sys med små stygn av färgstark silkestråd. Sandrine minns hur hennes storasyster brukade brodera ”de mest fantasifulla bestiarier på svart siden”. Hon minns det ”trådslitna broderade skynke”, ”det karelska draperiet, svart som vinternätterna i norr med en lukt av främmande land” som delade barndomens enkla hyresrum; på andra sidan tog mormor emot sjömän. Systrarna trodde att hon skräddade kostymer och råkade sticka männen med nålen när de skrek.

Det är likt en omsorgsfullt handarbetad bonad man upplever ”Vera”. Stycke för stycke läggs nya tablåer till. I en mycket speciell roman om ett alldeles speciellt öde, men som allmängiltigt skildrar hur krigets fasor påverkar människan. Aktuellt då, aktuellt nu.

”Vera” äger stråk från Ingmar Bergmans stränga existentiella dramer i herrskapsmiljö och i karga kustlandskap. I botten finns ett tema om moderskap och systerskap. För Sandrine är flickebarnet Vera en ständig, och dubbel, påminnelse om skuld.

Anne Swärds författarskap är ett av Sveriges mest intressanta i dag. Det har gått sju år sedan förra romanen ”Till sista andetaget”. Den var andlös, fängslande, het som en skogsbrand. ”Vera” är mer som en saga vars iskyla bränner ett hål till verkligheten. Anne Swärd är en enastående stilist.

Hon borde ha fått Augustpriset då, 2010, när istället Sigrid Combüchens ”Spill: en damroman” vann. Något säger mig att inte heller ”Vera” kommer att tillfredsställa juryn och en tid med smak för självbiografisk sentimentalitet och storstadsyta. Men hoppas.

Fotnot: Bodil Juggas är kulturredaktör för Arbetarbladet i Gävle.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons