Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustaf Mannerheim väcker starka känslor än i Finland

/
  • Friherre Gustaf Mannerheim (t.v.) marskalk av Finland promenerar i en skogsglänta med Tysklands diktator Adolf Hitler (mitten) i samband med Mannerheims besök hos den tyske diktatorn i hans högkvarter Wolfsschanze utanför Rastenburg, Tyskland, Ostpreussen, under andra världskriget 29:e juni 1942.
  • Historieprofessorn Henrik Meinander har skrivit en mycket läsvärd biografi över Gustaf Mannerheim.

Den finländska historien är starkt förknippad med Gustaf Mannerheim. Historieprofessorn Henrik Meinander har skrivit en mycket balanserad biografi över denne person som fortfarande väcker starka känslor.

Annons

I år firar Finland två uppmärksammade jubileer, 150 år har gått sedan den karismatiske och ständigt omstridde marskalken av Finland, friherre Gustaf Mannerheim, föddes. Det är också 100 år sedan det tidigare storfurstendömet Finland utropade sig som självständig nation. Landets historia är oupplösligt förbunden med Mannerheim och väcker forfarande starka känslor, vem var egentligen aristokraten som under de farliga krigsåren 1939 till 1945 fick brett folkligt stöd?

Spaltmil har skrivits om Gustaf Mannerheim och biografierna duggar tätt. Det förefaller som att varje generation kräver sin uttolkare av marskalken, en av dem är historieprofessorn Henrik Meinander, som givit ut sin stora biografi ”Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal” parallellt i Sverige och Finland. Utan att göra anspråk på att vara den slutgiltiga eller ultimata är denna biografi den mest balanserade om den mångfasetterade och ivrigt omdebatterade marskalken. I egenskap av före detta intendent på Mannerheimmuseet och med åtskilliga år av forskning bakom sig har Henrik Meinander en unik inblick i sitt ämne, nytt material har ställts till förfogande efter Sovjetunionens fall.

Utan tvekan är Gustaf Mannerheim kontroversiell, ännu idag i Finland sprids rykten om hans eventuella homosexualitet och grandiosa personlighet. Ingen kan tveka om att hans politiska hemvist var reaktionärens och hans ledarstil ohöljt auktoritär, både militärt och politiskt. Oavsett vad man nu har för uppfattning om Gustaf Mannerheim kan hans meriter knappast överskattas, han utnämndes till överbefälhavare för Finlands armé i tre olika krig och befann sig i landets ledning under särdeles svåra omständigheter, vid den nya nationens födelse och under finska vinterkriget samt fortsättningskriget.

I grund och botten var Gustaf Mannerheim militär och inte politiker. Under 30 år gjorde Gustaf Mannerheim en storartad militär karriär i det tsaristiska Ryssland, tidvis kom han att stå tsar Nikolaj II nära. Även om det framför allt var Gustaf Mannerheims militära meriter som utmärker hans tjänstgöring ska man också komma ihåg att han antog Indiana Jones liknande uppdrag som forskningsresande, ett maskerat spionuppdrag för att rekognisera möjliga vägar till attack på Kina för att utöka Rysslands inflytande i Centralasien. Uppdraget skulle ta två år, varunder Mannerheim med en liten skara infödda expeditionsmedlemmar red kors och tvärs över farliga pass, fotograferade och karterade okända territorier samt samlade en stor del etnografiska rariteter, vilka så småningom blev en stomme i Helsingfors Nationalmuseum. Under denna resa lärde sig den utomordentligt språkbegåvade Mannerheim att tala mandarinkinesiska, vilket bland annat imponerade på Dalai Lhama, som han lärde känna i Peking.

Det revolutionära kaos Gustaf Mannerheim upplevde revolutionsåret 1917 när den ryska fronten kollapsade och inbördeskriget mellan vita och röda garden utbröt gjorde att han återvände till sitt hemland. Kanske i första hand för att motverka att den röda smittan spreds i hemlandet. Sitt första stora eldprov som överbefälhavare på finsk botten fick han på den vita sidan under inbördeskriget, detta bittra brodermord som slet landet i stycken. Henrik Meinander hör till den skola av historiker som vill se denna utveckling som en senkommen förlängning av första världskriget, där väldrillade soldater under Gustaf Mannheimers befäl till slut skapade fred i det plågade landet. När Mannerheim återvände till Finland och iklädde sig rollen som överbefälhavare för de vita förbanden antog han ett motto som skulle vara hans ledstjärna under de följande svåra åren: ”Candida pro causa ense candido", eller "Med rena vapen för en ren sak". 1919 tillträdde Mannerheim ämbetet som riksföreståndare och såg sig som en välmeriterad kandidat till den nyinrättade presidentposten. Men misstankarna mot ”ryssgeneralen” gjorde att han besegrades av ungfinnen K J Ståhlberg.

Under 20- och 30-talen höll Gustaf Mannerheim en låg profil, utmärkte sig enbart genom humanitära insatser i egenskap av generalsekreterare i det finska Röda korset, ett uppdrag som passade honom som hand i handske tack vare hans vittförgrenade internationella nätverk. Han talade förutom svenska obesvärat engelska, franska, ryska, hans finska var däremot tämligen skral, vilket torde ha inverkat på hans brist på popularitet i de bredare folklagren i Finland vid denna tid.

1931 återkom Gustaf Mannerheim i den politiska hetluften då han utnämndes till ordförande i försvarsrådet, från denna position drev han igenom en upprustning av den finska krigsmakten eftersom han, efter att ha iakttagit utvecklingen i ett kapprustande Europa, insåg att Finland förr eller senare skulle dras in i ett nytt storkrig och att angriparen skulle bli Sovjetunionen. 1933 utnämndes Gustaf Mannerheim till fältmarskalk, en hederstitel utan egentlig täckning men som den äregirige karriäristen tacksamt tog emot.

Mannerheims storhetstid infaller under krigsåren 1939–1946, då han först utsågs till överbefälhavare och kommendör för den finska krigsmakten. Trots satsningen på försvaret var landet illa rustat då Sovjet angrep Finland den 29 november 1939. Att det finska vinterkriget utföll så pass fördelaktigt för Finland berodde på att den finska armén stred med ett heroiskt hjältemod som förbluffade den tre gånger så starka sovjetiska krigsmakten som ofta körde fast i den oländiga terrängen eller föll offer för den extrema kylan. Trots det var Finlands sak på förhand given och vid krigsslutet 1940 tvingades Finland avstå från tio procent av sitt territorium till Sovjetunionen.

Det är vid denna tidpunkt som Mannerheims styrka som realpolitiker visar sig. Finland som är illa klämt mellan krigförande stormakter tvingas att ingå en förnedrande försvarsallians med Hitlertyskland för att undvika att krossas av Sovjetunionen. Henrik Meinander menar att Mannerheim var den verklige arkitekten bakom denna militära pakt som i hög grad baserades på den antibolsjevism som vägledde kommendören.

Att Mannerheim inte alltid ”läste” det politiska spelet korrekt avspeglas i den dagorder som han utfärdar inför en attack mot Leningrad på karelskt territorium: ”Soldater! Den mark ni beträder är helig mark, mättad av stamfränders blod och lidanden. Edra segrar skola giva Karelen dess frihet, edra dåd skapa Finland en stor och lyckad framtid.”

Att ett nederlag även i detta krig var en politisk-militär nödvändighet speglas av att Finlands sak låg i händerna på stormakternas krigsansträngningar och de segrandes överenskommmelser. Detta blir uppenbart 1944–45 då den sovjetiska armén krossar allt motstånd i sin intressesfär. Finland tvingas i sin separatfred med Sovjetunionen återgå till 1940 års gränser och döms att betala ett kolossalt krigskadestånd som denna sargade nation mot alla odds lyckas betala under stipulerad tid.

Som Finlands president under perioden 4 augusti 1944 till den 4 mars 1946 hade Mannerheim att reda ut den nationella och internationella härva som landets försatts i. Uppdraget bestod framför allt i att föra landet till fred under minsta möjliga blodstillan och politiska eftergifter till stormakterna, vilket strängt taget lyckades. Alternativet var att landet helt och hållet skulle krossas av den sovjetiska övermakten och röna samma öde som övriga randstater som de baltiska och centraleuropeiska länderna.

Att olika politiska läger och växlande ideologiska konjunkturer värderar Gustaf Mannerheims gärning på olika sätt är givet. Han var aristokrat ut i fingerspetsarna, en maktspelare och äregirig person med grandiost ego, som tilläts blomma under en för Finland kritisk tid. Framför allt är frågorna många kring vad som hade hänt eller hade kunnat hända under de traumatiska krigsåren, händelseförloppen är ofta oklara eller öppna för olika tolkningar, vilket Henrik Meinander öppet tillstår i denna rika och delvis till tidare forskning kritiska biografi.

”Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal” är en oumbärlig bok för den som vill förstå denna komplicerade militär och statsman som aldrig lät någon som helst komma honom nära in på livet.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons