Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Imponerande roman av Anna Jörgensdotter

/
  • Anna Jörgensdotter är i höst aktuell med den nya romanen Solidärer. DD:s recensent Tony Samuelsson är imponerad av romanen.

Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer får många lovord av DD:s recensent Tony Samuelsson. Han imponeras inte minst av ambitionen; "att våga ta sig ut över den småborgerliga och provinsiella svenska romanens gränser".

Annons

Gävle, Joe Hill, syndikalismen, kvinnokamp och spanska inbördeskriget 1936-39. Det är fem viktiga byggstenar i Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer. Titeln får mig att tänka på solidaritet, på de som är förenade och solidariska. Men det klingar också av solitär, det vill säga ensam och avskild. Solidärer pendlar i handlingen mellan dessa känslolägen, mellan arbetarnas Gävle och inbördeskrigets Spanien och kampen mot fascismen, liksom den skildrar två älskade, Ingemar och Klara, förenade men skilda åt av kriget och livets omständigheter.

Det börjar sommaren 1936 i Gävle med Klara och Ingemar som just har träffats. Klara arbetar på Makaronifabriken och Ingemar i hamnen med att lasta och lossa, de är unga och har framtiden för sig. En julikväll går de på dans, Klara vill dansa men Ingemar, han dansar inte, han är en allvarlig ung man, kanske för allvarlig för Klara. Han är inte en sådan som planerar ett svenssonliv för framtiden eller kan roa sig helhjärtat när fascismen breder ut sig i Europa och nu hotar socialismen och den färska demokratin i Spanien. Och den danssugna Klara väljer spontant en annan kavaljer som kan dansa och ser bra ut, suputen och bråkstaken Hellgren, som tar med henne ut på dansgolvet. Och det blir slutet för Ingemar och Klara, fast egentligen bara en passande orsak till ett beslut som redan var taget. Ingmar är syndikalist och måste ta handfast moralisk ställning. Inte minst som hans andliga påbrå sen barnsben är arbetarhjälten och fackföreningsaktivisten Joe Hill. Snart reser han illegalt till Barcelona.

Det är den vindlande upptakten till en politisk arbetarroman av sällan skådat snitt. Klara jobbar tills magen syns och föder en dotter, som Ingemar inte vet är hans. Hellgren misstänker dock det, han ska bli barnets fosterfar. I Joel Hägglunds födelsestad vädrar nazister och nationella morgonluft, de demonstrerar och opinionsbildar medan de svenska regeringen är passiv och gör Ingemars aktivism brottslig. Han tränas militärt, får stridskamrater i den internationella brigaden, han möter Conxa Hernandez, ensam mamma med nära band till den spanska syndikaliströrelsen. Med Conxa bilder av revolutionens Barcelona och drömmar ett nytt samhälle. Frihet, jämlikhet. Men krigets tristess, grymheter och inbördes splittring nöter med tiden ner de ideal man slåss för.

Jörgensdotter skriver förstås med större säkerhet och skärpa i Gävleavsnitten än de som rör strider och människor i Spanien, men språket är hela tiden livfullt och nyansrikt. Hon måste ha gjort massor med research men balanserar det ganska bra; det är bara toppen på isberget man ser. Det är berättarröstens driv och glidningen mellan första och tredje person som leder och bestämmer, inte någon på förhand snitslad intrig eller osmält krigsrekvisita. Det får många avsnitt att lysa och bygga upp läsarens nyfikenhet inför nästa mening och vilka vägar berättelsen kommer att ta.

Särskilt gillar jag Klara, hennes Gävle, vardagsslitet på fabriken, livet med Hellgren, hur hon i tankarna är i krigets Spanien hos Ingemar, utan att det blir kletigt och sentimentalt. Den lilla dottern finns mellan dem, de lever sig in i varandra som om de fortfarande sökte efter svar på vad deras kärlek är. Klara är omedelbar och politisk i sin vardag, försöker leva ett större liv än tiden medger, döper inte sitt barn, lever som sambo, vägrar skämmas, dansar, trånar, diskuterar klass och sexuell frihet med med de borgerliga väninnorna i Gävle kvinnoförening. Det finns flera fint utmejslade karaktärer runt huvudpersonerna. Jörgensdotter befinner sig nära dem alla, hon hittar deras engagemang och röster, deras underliggande värderingar och hur de värderingarna kommit till. Hellgren inte minst. Porträttet av honom är en pärla.

Till sist, nästan det bästa: Ambitionen. Bara att ta sig an ett stort, politiskt och skönlitterärt svårskrivet projekt som Solidärer, att våga ta sig ut över den småborgerliga och provinsiella svenska romanens gränser, det lyfter jag gladligen på hatten för.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons